Sittplats för två

Uppdaterad 3 september, 2017

Vi började närma oss östkusten på vår resa som nu hade tagit riktning söderut. Morgonens frukoststund spenderades intill det mäktiga Jockfallet och när vi var mätta, glada och började känna oss allmänt nöjda och tillfreds med tillvaron började det bli dags att snegla lite på kartan.

Med vana händer städades allt lösöre, som annars skulle farit omkring i bilen under färden, undan och samtliga lådor låstes. Runt husbilen flängde en otroligt glad man omkring på en åkgräsklippare och när han väl kommit så nära vår husbil att vi kunde räkna antalet skäggstrån på hans hakspets började det bli läge att lämna platsen vi spenderat natten på och återigen fara ut på de norrländska vägarna.

Mot motorvägen

Efter det mäktiga skådespelet som naturen omkring Kalixälven bjudit på under gårdagen undrade jag tyst för mig själv om vi skulle få uppleva liknande miljöer där vi skulle tillbringa kommande natt. Var det skulle bli hade vi ännu inte bestämt oss för men det fick precis som tidigare dagar lösa sig allt eftersom.

Det dröjde inte länge innan vi hade letat oss ut på E4:an (eller rättare sagt E10:an. Det är först strax söder om Luleå vägen byter namn). Min ungdoms europaväg som jag under årens lopp både kört och åkt åtskilliga mil på, född Stockholmare som jag är.

Mina käraste minnen av denna i allmänhet ganska tråkiga väg är resorna mellan Falköping och Karlshamn och framförallt biten mellan Jönköping och Värnamo under åren då jag uppvaktade hon som till slut skulle bli min fru och följeslagare.

Bland lastbilar och husvagnar

Lika roligt var det inte att färdas på sträckan mellan Töre och Luleå. Stora, långa vägar fulla med lastbilar blandat med husvagnar som inte såg några som helst problem i att ständigt pendla mellan 70-120 km/h.

Vi hade blivit bortskämda med vacker natur och mysiga samhällen längs med inlandsvägen och i takt med att milen på trippmätaren ökade desto tystare blev det i kupén. Stora motorvägar är bra och effektiva på att flytta folk från punkt A till B men särskilt roliga är de inte.

Påfyllning av proviant

När man är ute flera veckor i taget är det i stort sett omöjligt att packa med sig allt man tänker sig äta under sin resa såvida man inte planerat att leva på frystorkad vakuumförpackad mat. Kyl- och frys började eka tomma och vi bestämde oss för att svänga av mot Storhedens köpcentrum med tanken att snabbhandla en aning.

Det här visade sig vara ett i det närmaste oändligt stort köpcentrum och vår snabba shoppingtur drogs ut till ett två timmar långt orienteringspass mellan hyllor fyllda av allt från gräsklipparbensin till mjällschampo. Matta av ansträngningen kände vi oss av nöden tvungen att leta upp ett matställe och bredvid frisören Agaton Sax (!) hittade vi just ett sådant.

Mätta och glada och med ett bestämt mål att hitta nattlogi bestämde vi oss för att behovet av el – vilket är ett måste för att kunna använda ugn – vida översteg behovet att att stå helt ensamma ute i en skog någonstans. Dessutom kunde det faktiskt vara kul att se och prata med någon annan levande människa som liksom inte hör till hushållet.

Från motorväg till grusväg

Detta ledde oss fram till Jävrebodarnas Fiskecamp. Tack vare appen Ställplatser som jag tipsat om i tidigare inlägg, länk hittar du längst ner i det här inlägget, hittade vi platsen och recensionerna kändes alldeles lagom bra. Dessutom låg platsen bara några timmar bort och vi började bli sugna på att rulla av den tråkiga Europavägen.

Solnedgång från Jävebodarnas Fiskecamp - Ludwig Sörmlind
Solnedgång från Jävebodarnas Fiskecamp

Till slut signalerar GPS:en att det är dags att ta av till vänster och vi lydde glatt. Ett par kilometer grusväg ledde oss till slut fram till vårt mål.

Hitta den bästa platsen

Jag som fortfarande är någorlunda grön i husbilssammanhang har nu lärt mig den gängse proceduren när man kommer till okänt territorium. Det här var en av få platser vi har besökt som hade uppmärkta platser och lätt folkskygga som vi nu hade blivit efter ett par veckor i Norrlands inland valde vi en plats långt bort från servicehus och receptioner.

Jävrebodarnas Fiskecamp Reception - Ludwig Sörmlind
Jävrebodarnas Fiskecamp Reception

Området runt omkring oss var fullt av gamla hästvagnar och timrade stugor. Det såg nästan ut som om vi klivit av i rekvisitaverkstaden hos High Chaparall. Efter lite letande hittade vi receptionen som logiskt och rimligt hade en stor skylt med texten Jordbrukskassan på sig. Denna var låst och jag började leta efter ett telefonnummer.

Innan jag hunnit vända mig om kom en lätt rödbränd man med illgröna skor klivande med barska steg och mumlade något om att det var honom vi väntade på.

Jag brände av ett leende och följde upp med att fråga huruvida det fanns några lediga platser för oss att stå på över natten?

– Jo, svarade mannen utan att lyfta blicken från golvet.

Jag letade rätt på mitt bankkort och sträckte över det till mannen som tryckte in det i en dosa och kastade tillbaka den på skrivbordet framför mig.

– Kod… KOD, röt mannen till och jag insåg till slut att han ville att jag skulle slå in min kod på dosan han kastat fram.

Efter att ha uppgett mitt namn plitade han ner det i en slags pärm och blängde på mig ett tag vilket jag tog som en uppmaning att lämna rummet.

Den sällskaplige mannen

Väl framme på vår plats intill skogskanten gjorde jag ett kardinalfel.

Vi har stödben bak på vår husbil av någon slags teleskopisk modell vars funktion jag är lite osäker på. I min värld skall man veva på muttern som fäller ner benen från liggande till stående position, när stödbenet är i stående läge skall sedan teleskoparmen expandera tills benet så småningom tar i marken.

Våra stödben börjar expandera så fort man börjar veva på muttern vilket gör att de allt som oftast, beroende på underlag, tar i marken långt innan de står i upprätt läge vilket gör dom i stort sett värdelösa eftersom de då inte stöder bilen utan bara hänger snett utan att ge stöd åt något håll.

Utan vare sig mat eller kaffe i kroppen fick jag för mig att jag där och då skulle kravla in under husbilen med hammare, skiftnyckel och en stor flaska WD-40 för att försöka lösa detta.

Vittring

Så fort någon lägger sig ner på marken inne på en camping med något som kan liknas vid ett problem händer något som kan liknas vid när en haj får blodvittring. Detta märkte inte jag där jag låg under husbilen utan att åstadkomma annat än två skitiga händer och ett väldigt kladdigt stödben.

En man i en husvagn ett par platser bort ställde sig upp och liksom sniffade i luften. Han tog sin krycka och stegade försiktigt ett par steg närmare. Jag fortsatte banka, vicka och spreja och mannen blev mer och mer oblyg i sina försök att se vad jag hade för mig.

Efter en kvart ungefär hade mannen tillslut tagit sig både fram och förbi vår husbil. Jag gav till slut upp mina försök och kravlade svettig fram på det grusiga underlaget.

När man som jag börjar närma sig 40-strecket och går direkt från ett par timmar i förarstolen till att gravla runt i gruset under en husbil reser man sig från liggande till stående utan den värdighet som en vältränad 20-åring besitter och jag torkade svetten ur pannan samtidigt som gubben med kryckan gjorde helt om och kom smygande mellan trädstammarna.

– Är det problem? frågade gubben förvetet.

– Nej då, svarade jag och redogjorde för stödbenens tänkta funktion och mina försök att rätta till det.

Monologens mästare

Gubben tittade med ena ögat på mig och med andra ögat på det kladdiga stödbenet och tog sats.

Vad som följde var en 45 minuter lång monolog som började med en historielektion om platsen vi just nu befann sig. Sedan följde ett par barndomsminnen om mannens alla hundar han ägt, detta ämne gled sedan in på hur man egentligen äter surströmming och vad getmese är för något.

Han fortsatte glatt med att berätta lite om det fantastiska museet som låg en bit bort på området där det fanns inte mindre än 13 hyvlar som är 600 år gamla. Avslutningsvis fick vi höra livshistorien om mannen inne i receptionen och dennes thailändska fru.

Till slut berättade han hur ofta campingen tömde sin trekammarbrunn och avslöjade med ett flin att han bara bajsar på torrdasset.

Undersökning av torrdasset

Jag är svag för torrdass och beslöt mig efter middagen för att göra en empirisk undersökning av dess beskaffenhet. Det är något speciellt att sitta och dingla med benen och resa sig upp med halva skinkan full med stickor innan man skvätter lite talk eller bark över det onämnbara och går vidare med sitt liv.

Torrdass med sittplats för två - Ludwig Sörmlind
Torrdass med sittplats för två.

Torrdasset på Jävrebodarnas Fiskecamp var tvåsitsigt som sig bör och jag beslöt mig därför för att utrymma byggnaden å det snaraste i fall gubben med kryckan hade sett mig gå dit och kanske kommit och knackat på.

Ett ständlgt surrande ljud väckte mig från mina tankar. Ljudet visade sig komma från ett getingbo i vattenmelonsstorlek. Getingar flög in och ut i en aldrig sinande ström och jag hoppade genast ut från dasset utan förrättat värv och såg mig omkring. Ingen gubbe syntes till och jag gick tillbaka till vårt rullande hem.

Kvällen flöt iväg och förvandlades till natt och vi somnade just söder om gränsen mellan norr- och västerbotten.

I nästa del hittar vi en egen sandstrand och blir filmade av en drönare.

Läs gärna reseberättelsen från början.

Första delen hittar du här: Intill Vätterns strand

Dela:

3 svar på “Sittplats för två”

  1. Hahaha… Det var en rolig historia när du var på fiskecampingen, men ett väldigt fint gammalt timmerhus. Tvåsitsigt utedass? Är det ägarens påhitt? 😀 På dass vill man sitta själv. På femtiotalet här i Sverige var det flera toalettstolar på rad utan väggar emellan. Jag hade nog gjort mina behov utomhus någonstans, hur roligt är det att sitta på en toa med en eller flera andra vid sidan om? 😀

  2. Jag glömde skriva att det var i militären som det var toalettstolar på rad utan mellanväggar, inte allmänt. :) jobbat med en gammal militär som är pensionär nu, han sa det.

Tack för att du kommenterar!