Regnet som hade varit vårt sällskap ända sedan eftermiddagen innan hade den dåliga smaken att fortsätta även på morgonkvisten. Lyckligtvis vräkte det inte ner utan ett lagom irriterande strilande letade sig ner från de gråa skyarna. Jag hade legat vaken ett tag i den av kondens väldigt våta bakluckan och med telefonen i handen uppdaterade jag mig om omvärldens förehavanden innan jag kände att det var dags att försöka röra på sig.
Husbil, tält eller mitt-i-mellan
En pdf av bilens manual letades upp och laddades ner och i den lyckades jag klura ut att det fanns en liten plastbit som täckte en liten spärr. Denna spärr kunde man använda sig utav om man som av en händelse råkat bli kidnappad och man vill springa ut vid ett rödljus eller om man som vi valt att härbärgera oss i bakluckan och ville slippa konststycket att försöka kravla sig ut genom bakdörren istället utan att knäa sin eventuella sängkamrat i pannan.
Då jag numera tycks ha passerat någon slags mittpunkt i livet och min kropps sätt att göra mig påmind om detta är att se till prio nummer ett på mornarna (och nätterna för det mesta) är att tömma blåsan började jag sikta in mig på detta projekt.
Mina dyngsura jeansshorts letades upp och drogs på och de lika dyngsura Doc Martens-kängor jag så påpassligt valt att lägga i framsätet lyckades jag få tag på och med lite grymtande krängde jag dessa över tårna.
Ett kungarike för en toalett
Jag skulle ljuga om jag inte berättade att jag väckte samtliga medpassagerare och förmodligen de i husbilarna bredvid under mitt akrobatiska nummer för att ta mig ut ur bilen och ner för den branta backen som ledde ner till faciliteterna.
Fötterna tjippade i de fuktiga kängorna, min gråa hoodie var så våt så den i det närmaste var svart och jag var så kissnödig så att jag såg blixtar.
Inne på toaletten spelades dansband på högsta volym och de lite mer resvana campinggästerna stod fullt påklädda och redo att fara vidare med sina kånkenryggsäckar på axeln och vattenkammad snedbena med tandborstar i högsta hugg.
Jag gjorde vad jag skulle och begav mig uppåt igen för tillagning av frukost. Frukosten bestod av en banan och två koppar frystorkat snabbkaffe. En näringsriktig frukost vars beståndsdelar är väl representerade i hela näringspyramiden.
Fortsätt läsa vidare för att se om vi lyckades ta oss in i Norge eller helt enkelt bestämde oss för att vända hem igen.
Frukost i det fria
Stormköken hittade vi efter mycket om och med under bilen och dessa tändes omedelbart. Hundarna fick släppa sin morgonfjärt och medan kaffevattnet kokade upp fick vi ner Malin till toalettbyggnaden så att hon fick göra vad vackra damer gör för att bli just vackra damer.
Jag kunde inte låta bli att notera att 90% av alla tält inte såg ut som under kvällen innan. Presenningar, lakan och uppblåsbara madrasser låg provisoriskt slängda över tälten och de som hade vaknat stod sömndruckna och kramade ur sina kläder som var allt annat än torra.
Vårt eget tält liknade vid en närmare inspektion mer ett akvarium och det enda rätta där och då var att helt enkelt riva ner det och dumpa i första bästa sopcontainer.
Mot gränsen
Utcheckade och klara rullade vi lätt molokna mot Norge. Tanken fylldes vid ett köpcenter strax innan bron och mina sparsamma efterforskningar innan avfärd hade lärt mig att det kostar pengar att färdas på Norges vägar och dessa pengar betalas olika beroende på var man är.
De flesta av alla dessa vägtullar behöver man inte tänka så mycket på utan det är bara att tuta och köra igenom. Svinesundsbron är inte en av dessa tullar, där behöver man betala manuellt eller med kort om man inte har en speciell AutoPASS-dosa i bilen som tar hand om det här. Det hade inte vi så när vi närmade oss bron tog vi sikte på den manuella filen.
Läs mer om vägtullar och bompengar på visitnorway.com om du är nyfiken på Norges betalvägar.
I luckan satt en otroligt glad Norrman som med största glädje tog min svenska 100-lapp och gav mig tillbaka 78 enkronor. Vi färdades vidare och insåg strax därpå att vi nu var i ett annat land. Detta märktes mest genom att typsnittet på skyltarna ändrades och att hastigheten tycktes vara ganska mycket lägre än i Sverige.
En tullstation passerades och det riktigt kändes hur hundarna sträckte på sig och kollade andedräkten inför mötet med tulltjänstemannen. De som hade fått pass och allt. Som av en händelse var tullstationen obemannad och det var den även på hemvägen vilket gjorde att sällskapsdjurspassen var resans mest oanvända tillbehör.
Vår resa tar sig form
Ungefär så här långt hade mina planer sträckt sig och vi kände att en plan behövde formas på något sätt. Vår första impuls var att lägga upp någon slags rutt i GPS-en men vi ändrade oss och tog istället sikte på en bensinstation ett par mil efter gränsen.
Där såg jag till att det obligatoriska toalettbesöket klarades av och Malin letade upp en vägkarta för 109 norska kronor som vi provade att betala för med vårt svenska Mastercard. Det visade sig gå alldeles utmärkt och det ville sig inte bättre än att vi inte plockade ut några norska pengar över huvud taget utan klarade oss bra med vårt bankkort.
Jag tog sikte norrut medan Malin agerade kartläsare, vi hade fått tips innan att vi skulle ta färjan från Strömstad till Sandefjord men eventuella hundar behövde då antingen stanna i bilen eller i någon slags hundbur för att få åka med så vi hade bestämt oss för att ta bilvägen istället.
I efterhand var det nog ett bra beslut då det tog 32 mil för gammelhunden Mandus att det är mycket bekvämare att ligga ner och sova än att sitta upp. Att lämna dom ensamma i bilen i 2 timmar på en färja hade inte varit helt populärt.
Mot nordligare breddgrader
Vi visste nu att vi ville upp till trakterna runt Trollstigen och vi började fundera på hur vi skulle ta oss dit och ungefär när vi tänkte anlända. Tack vare en finurlig tunnel under Oslofjorden slapp vi köra genom Oslo och kom ut på rätt sida landet.
Där visade sig dock vägen vara avstängd vilket gjorde att väldigt mycket trafik skulle ta sig vidare på en väldigt liten väg. Detta gjorde dock att kartläsar-Malin hamnade i slagläge i den otroligt långa kön. Hon undrade nu lite försynt huruvida jag skulle kunna tänka mig att spendera natten på ett hotell istället för en camping eller i bakluckan på bilen?
Det kunde jag absolut tänka mig då natten innan inte bjöd på speciellt mycket vila. Vi hade inte färdats långt innan vi bestämde oss för att hotell får det bli. En varm dusch, en mjuk säng och en hotellfrukost var precis det som behövdes. Ungefär nu hittade vi dagens deal på booking.com. Det hela verkar fungera som en slags sista-minuten-bokning vilket verkar kunna ge bättre priser på boende jämfört med ordinarie pris.
En god natts sömn
Ett hotell som passade resvägen bokades raskt och vi tog sikte mot Tyrifjord Hotell. Ett väldigt mysigt hotell vid första anblick och när vi steg in i lobbyn sken en glad norska upp och hälsade oss och hundar varmt välkomna. En bakelse från konditorn bjöds det på innan vi traskade bort till vårt rum.
Där somnade jag och hundar tvärt medan Malin mummade upp sig inför middagen. Efter en power nap av sällan skådat slag hittade även jag in i duschen och vi tog oss ner till restaurangen för att få i oss en bit mat tillsammans med resten av hotellets inbokade gäster.
Ackompanjerade av norska tal och snapsvisor åt vi vår middag och drack vårt kaffe innan vi slumrade in tidigt den kvällen. Den första kulturkrocken inträffade när Malin lite försynt tog en bit bröd innan vi väntade på vår mat. Det vi båda trodde var smör var egentligen någon slags dressingliknande historia.
Diskussionerna om denna dressing under middagen utmynnade i att jag bestämt deklarerade att jag skulle skriva en bok om fenomenet medan Malin försökte huka sig under bordsduken.
Dag 2 av vår resa var alltså till ända och vi var äntligen inne i landet. Så här färdades vi den här dagen.
Klicka här om du vill läsa de tidigare inlägget i den här serien.