Norgeresan var startad. Dagen för avfärd var här och vi var redo som aldrig förr. Tyvärr har vi aldrig lyckats att komma iväg på något slags äventyr på utsatt tid under all vår tid tillsammans och så skulle inte heller ske den här gången. I vanliga fall brukar jag frustande påpeka detta faktum i flera dagar efteråt men där här gången insåg jag faktiskt att vi hade semester och att vi inte hade något schema att följa. Vårt mål var Norge, vi skulle ta oss över Svinesundsbron och resten var ett oskrivet papper.
Datatrafik och telefonsamtal utomlands
Ett par veckor innan avfärd trodde vi i vår enfald att vi hade sett till att våra telefonabonnemang inte skulle äta upp majoriteten av vår reskassa men innan vår färd över gränsen insåg vi att det nog kan räknas som en god idé att dubbelkolla detta. Tur var väl det för det visade sig att ingenting av det vi trodde var löst och ordnat faktiskt var löst och ordnat så under ganska många mil satt stackars Malin i telefon hos vår operatör och förklarade situationen.
I vanliga fall hade det räckt med att skicka ett sms med något kommando för att sätta igång ett slags respass. Detta kommande fungerade inte för oss och inte heller för den stackars supportkillen. När denna supportkille i sin tur tvingades kontakt sin support och inte heller dom kunde lösa bekymret blev vi nästan lite oroliga. Efter ganska många turer lyckades han dock låsa upp det som strulade och vi kunde glatt fortsätta mot gränsen.
Hämta ut medicin i Norge
Innan vi kunde passera landet var vi dock tvungna att fylla på medicinlagret, en av Malins mediciner skulle inte räcka hela veckan och då vi inte hade någon spikad resplan visste vi inte när vi åter skulle passera rikets gräns tillbaka till Sverige igen.
Det här med automatiskt förnyande av recept på nätet är nog bra men man bör nog vara ute i riktigt god tid. En vecka räcker inte, helst ska man nog förnya sina recept direkt när man fått ut det första gången för att vara riktigt på den säkra sidan. Nåväl, som genom ett trollslag fick vi tag i någon slags läkare av något slag med makt att förnya detta recept och ett apotek lokaliserades.
Närmaste apotek visade sig ligga i Getinge. Denna ort tillhör inte Sveriges största eller mest tätbebyggda men ett apotek och tillhörande vårdcentral hittades och ett par minuter senare var vi redo att fortsätta vår färd mot vårt grannland. Fortsätt läsa om regniga campingar och blöta hundar.
Regnet det bara öser ner
Nu började ett väldigt ilsket och ihållande regn och detta regn gav inte upp förrän långt in på nästa dag. Vi tänkte inte så mycket på det där och då men det var innan vi dyngsura hade försökt oss på att tillreda vår första middag med endast bilens baklucka som skydd mot vädrets makter.
När vi började närma oss Göteborg lättade regnet i samma takt som trafiken tätnade. Vis av erfarenhet inser jag nu att det inte är det bästa klockslaget att försöka ta sig igenom Göteborg klockan 16.00 en vardag. Väldigt lång tid tillbringades med att färdas en ganska kort sträcka under väldigt låg hastighet. Efter att ha lirkat oss igenom tunnlar, broar och diverse filbyten lättade trafiken och vi kom allt närmare vårt mål.
Det ljuva campinglivet
De gånger jag faktiskt har campat kan räknas på ena handens fingrar, Malin däremot tycks vara uppväxt på diverse campingplatser och när vi insåg att vi förmodligen inte skulle passera gränsen mot Norge förrän någon gång efter 20-strecket föreslog hon att vi skulle slå läger i Sverige. Detta insåg jag var en väldigt bra idé och tillsammans bestämde vi att Strömstad Camping skulle få härbärgera oss under natten.
Vi letade oss fram till någon slags reception och den världsvane Malin såg till att vi blev incheckade på en tältplats men att vi fick ställa oss bland husbilarna för att kunna tälta alldeles intill tältet. Detta visade sig bli vår räddning för precis när vi fått våra campingkort tilltog regnet och vi slog raskt upp vårt tält på vår tilldelade gräsplätt samtidigt som vi blåste upp vårt alternativa bakluckeboende.
Jag kan bara gissa vad familjen i husbilen bredvid oss tänkte där de satt och och lagade middag medan jag svärandes försökte hålla vårt stormkök vid liv tillräckligt länge för att koka upp pastavattnet.
Lagom till att tält och bil var iordninggjorda öppnade sig himlen totalt och ett regnoväder som inte skådats sedan midsommar vräkte ner över oss. Hundarna satt darrande i bakluckan tillsammans med Malin som vid det här laget började bli riktigt hungrig. Jag kämpade med att hålla stormköket levande och det var inte förrän jag insåg att man INTE ska slänga på kastruller och stekpannor samma sekund som köket tänts utan istället vänta ett par minuter till brännaren brinner på riktigt som det blev någon fart på matlagandet.
Matlagning är inte min bästa egenskap
Vid detta laget hade Malin både en och två gånger föreslagit att vi skulle nöja oss med en macka eller till och med hoppa över middagen helt men vid det här laget blev det en principsak. Jag hade införskaffat dessa rangliga jävla stormkök för att laga mat på vår resa till Norge och mat skulle här lagas. Hur många timmar som passerade innan vi kunde började fundera på att lägga oss mätta vågar jag inte erkänna.
Vårt förstahandsval var tältet och detta hade vi föredömligt bäddat med sovsäckar, kuddar och liggunderlag. Tyvärr visade det sig att vårt tält var allt annat än torrt när det var dags för sänggående. Sovsäckar, kuddar och liggunderlag var ganska blöta när vi insåg att yttertältet på vårt tält inte gick att stänga i nederkant.
Det saknades helt enkelt en dragkedja i nederkant på tältets ingång och när det regnade i sidled var den lilla fåniga flärpen som var tänkt att hålla elementen utanför tältet som att försöka täta hålet i Titanic med en snusnäsduk.
De fuktiga sovattiraljerna slängdes raskt in i bilen istället och hundar attackrastades i regnet som nu hade tagit ännu värre proportioner. Vi flög in i bakluckan på bilen och stängde snabbt igen efter oss. Hunden Mandus trivdes som aldrig förr och studsade runt som en kalv på grönbete inne i bakluckan och hårade ner precis allt och alla. Malin somnade på en nyckel och hade till råga på allt vänt sovsäcken ut och in och sov med den glansiga ytan närmast kroppen.
Slutet gott – allting gott?
Mandus är en hund som nu har blivit lite till åren kommen. Detta för med sig många olika saker, en av dessa saker är att han numera måste medicineras varje dag. Ett slags piller för lilla hjärtat och ett annat slags piller som är vätskedrivande. När Mandus äter vätskedrivande blir han väldigt törstig och detta kan han bli oavsett vilken tidpunkt på dygnet det är.
Den försiktigt placerade skålen i bakluckan tömdes i rask takt och strax efter klockan tre på natten vaknade jag av ett försynt pipande. Tystnad följe vilket gjorde att jag somnade om igen. Ett nytt pipande ljud hördes och jag satte mig upp. I fotändan på bilen sitter Mandus och jag inser att han är törstig. Jag inser också att om jag i öppnar bakluckan i det här regnvädret kommer jag väcka både hundar och fru och förmodligen blöta ner ännu mer av våra sängkläder.
Ta saken i egna händer
I mitt sömndruckna tillstånd tar det mig väldigt lång tid att komma till dessa slutsatser och Mandus tröttnar snabbt på att vänta. Han inser att om han ska få något att dricka så får han ordna det själv. Han börjar slicka på insidan av de immiga rutorna och han slickar på dessa rutor som om det inte skulle komma någon morgondag. Det slafsande ljudet fyller kupén och Mandus njuter som aldrig förr. Ganska snabbt blir han nöjd och lägger sig ner för att sova och jag gör likaså. Men innan jag somnar vill jag nog ha mig en liten godisbit. På vägen till Strömstad passerade vi nämligen Örkelljunga och i Örkelljunga finns det en känd godisaffär där vi naturligtvis stannade vid.
Suga – inte tugga
Jag börjar fumla i godispåsen och får upp en hård violgodis som jag glatt sätter tänderna i. Det krasande ljudet väcker både hundar och fru och jag får raskt kasta mig ner under sovsäcken för att undvika Malins ilskna yrvakna blick. Vi lyckas sedan somna om efter att ha vänt och vridit oss ett par varv och drömmen om Norge börjar känna sig en aning avlägsen.
Det sista jag minns innan vindens ryckande i bilen vaggar mig till sömns är att jag glömde diska stormköket. Tanken på nästa morgons frystorkade kaffe får mig att somna med ett leende på läpparna och vi lyckas få oss ett par timmars sömn till innan vi fortsatte vår färd.
Vårt preliminära mål var att ta oss in i Norge men planer och verkligheten går inte alltid hand i hand. Så här i efterhand hade det inte varit någon höjdare att väl inne i Norge försöka hitta en lämplig camping eller parkeringsplats och där försöka ordna ett boende när klockan börjar närma sig midnatt.
Resans första etapp
Klicka på kartan för att se hur vi färdades under resans första dag.
Klicka här om du vill läsa de tidigare inlägget i den här serien.