Uppdaterad 15 oktober, 2017

Resdag 6 – Rätan till Stekenjokk

Vi slog upp ögonen vår 6:e resdag och jag hade för ett ögonblick glömt bort var jag befann mig. Efter ett par dagars farande på vägen var det nästan som att min hjärna inte hann med att behandla alla minnen, upplevelser och händelser under nattsömnen och dagarna började helt enkelt flyta ihop. Det kändes helt plötsligt som om det var flera dagar sedan vi stannade till och hjälpte de strandade damerna och flera veckor sedan vi satt och mös tillsammans intill en liten sjö i Dalarna.

Efter det sedvanliga morgonkaffet kom jag till mina sinnens fulla bruk igen och jag kunde ganska snabbt lokalisera mig och kom efter ett tag ihåg var vi hade parkerat husbilen dagen innan. Vi var i Rätan och vi visste inte riktigt vart vi skulle ta vägen härnäst. Vad vi däremot visste var att det var dags att packa ihop både oss och husbil och innan avfärd var det mer än vatten som behövde ordnas med. Det var även dags för en latrintömning.

Tömningsdags

Detta skulle bli min andra latrintömning i livet och då den första hade passerat utan några som helst problem eller konstigheter hade jag ingen anledning att tro att denna skulle vara bjuda på några problem. Glad och nöjd körde jag upp till platsen för just latrintömningar. Under mina efterforskningar innan vår avfärd hade jag läst om folk som ställt sig och tömt sina latriner i skogsbryn, på parkeringsfickor eller i helt vanliga dagvattenbrunnar och det kändes väl lite sådär. Här hade vi tillgång till en ordentlig plats och jag började vissla på eine kleine nachtmusik och satte igång med mitt värv.

Oturligt nog hade jag snålat något oerhört med det magiska medlet man häller i tanken och som på något sätt förvandlar det onämnbara som skvalpar runt däri till flytande form som man bara häller bort och spolar ner. Det gjorde att mitt projekt var allt annat än angenämt och närmare än så går vi inte in på det. Jag lärde mig min läxa och hällde raskt i halva flaskan med kemikalier i tanken inför nästa tömning.

Restips mottages tacksamt

När jag hämtat mig och fyllt upp husbilen med mitt evinnerliga vatten rullade vi ut ur området och tog oss en funderare. Vid det här laget hade flera av våra vänner och bekanta från när och fjärran uppmärksammat vår resa och ett och annat restips hade börjat ramla in. Vi fastnade för en liten tants tips om Stekenjokk. Jag hade aldrig tidigare hört talas om det här stället men namnet smakade väldigt bra i munnen. Prova själv. Stekenjokk. Ste-ken-jokk! En plats i Sverige med ett namn som detta går bara inte att inte åka till resonerade vi och satte kurs norrut.

Vardagen hade vid det här laget försiktigt börjat knacka mig på axeln och nu gick det inte längre att ignorera det faktum att jag befann mig en himla många mil hemifrån och jag hade en deadline då jag var tvungen att befinna mig på jobbet igen. En snabb överslagsräkning sade mig att vi med gott samvete kunde färdas uppåt i en dag till med gott samvete och ändå hinna hem i någorlunda ordentlig tid till torsdag kväll. Vi hade mycket kvar som vi ville se och när vi nu hade tagit oss så här högt upp ville vi väldigt gärna fortsätta.

Mittens rike

I efterhand när jag med hjälp av Google Maps gått igenom vårt farande på landets vägar inser jag att vi inte alls var speciellt högt upp, vi var snarare i mitten av Sverige. Strax ovanför naveln om man skulle jämföra vårt lands geografi med en människokropp. Vi var ett navelludd på väg upp mot en hängande bröstvårta vid namn Stekenjokk.

Ungefär vid samma tidpunkt förra året befann vi oss i Norge och då var vi nästan lika långt norrut fast i vårt vackra grannland. Den gången vände vi söderöver igen efter att ha färdats upp och ner längs Trollstigen ett par gånger och hamnat öga mot öga med en stor turistbuss. Mer om det går att läsa i inlägget från vår roadtrip i Norge 2015.

Brunflo i våra hjärtan

Hunden Iso som lärt sig att det inte lönar sig med att tjura var jämfört med förra årets resa mycket gladare och piggare. Han fick sina raster där han kunde kissa vart än han behagade och få bort lite spring i benen. Samma med mig, jag kissar nästan lika ofta som hunden men har kanske inte riktigt lika mycket spring i mina ben. Lagom vid Brunflo var det dags både för mig och hunden att ta en liten kisspaus och vi passade också på att bevista det lokala apoteket för lite påfyllning av medicinförrådet.

Under ett par år har jag lite sporadiskt använt mig av Foursquare och de gånger jag kommer ihåg det checkar jag in på platser där jag äter eller gör något annat roligt och när jag kör in i en ny stad får jag så småningom en notifikation som tipsar mig om platser och ställen som appen tror att jag är intresserad av baserat på vad jag har tyckt och tänk om de platser där jag tidigare varit.

Brunflo skilde sig en aning från de notifikationer jag är vana att se.

Brunflo Foursquare - Ludwig Sörmlind

Vi lydde rådet och körde så snabbt som möjligt igenom orten. Sakta men säkert tog vi oss så småningom vidare upp genom landet och började närma oss Strömsund där det började bli läge för både lite kaffe och mat. Jag tog tillfället i akt och tog reda på lite mer fakta om just Stekenjokk.

Följande stod att läsa på Wikipedia:

Stekenjokk är ett område i Vilhelmina kommun,Västerbottens län, några kilometer från den norska gränsen.

Ordet ”jokk” är samiska och betyder vattendrag. Stekenjokk når man via Vildmarksvägen, som är en av Sveriges högst belägna vägar. Högsta punkten efter vägsträckan ligger 876 m.ö.h. Den asfalterade Vildmarksvägen ger möjlighet att direkt besöka kalfjällsområdet med bil.

När jag läste artikeln var det en sak som fastnade. Vildmarksvägen stod ut bredvid de andra orden i artikeln och jag kände mig nästan som en upptäcksresande där jag satt med min telefon och googlade orter, namn och vägar lite på måfå. Efter en stund ramlar jag över följande artikel:

Folkbladet skriver så här om Stekenjokk och Vildmarksvägen:

Den 4 juni öppnas Vildmarksvägen över Stekenjokk i år. Det mer vanligt än ovanligt med meterhöga snödrivor i juni i Stekenjokksfjällen i Västerbotten och Jämtland.

Stekenjokksvägen är en del av den populära turistvägen Vildmarksvägen. Med sin storslagna natur och tillgången till kalfjället och dess natur direkt från den asfalterade vägen lockar många att besöka Stekenjokksfjällen.

Skriet från vildmarken

Utanför Strömsund dök namnet upp på vägskyltarna. Vildmarksvägen hägrade och jag kände mig som en liten scout. Detta tyckte Malin var ytterst kul och hon fnissade sött åt mina vid det här laget högst ställda förhoppningar och förväntningar. Efter ett par mil befann vi oss då på den beryktade vägen. Den låg blank och svart framför våra fötter och hade ännu inte fått sina vägmarkeringar utmålade.

Vildmarksvägen sträcker ut sig mot Stekenjokk - Ludwig Sörmlind

Längs slingrande vägar under många vackra mil färdades vi som genom ett skådespel. Höga berg, täta skogar och vatten i mängder omgärdade oss. Långa stunder satt vi bara tysta och betraktade den vackra naturen. Vädret tycktes inte kunna bestämma sig för på vilket humör det ville vara. Solen kunde skina ett par mil för att runt en sväng förbytas till värsta sortens hällregn för att ett par kilometer senare bytas ut mot tjock fuktig dimma. Det kändes som att det bara var jag och Malin på den ödsliga vägen och ju närmare och närmare vi kom vårt mål desto vackrare blev våra omgivningar.

Högt över havet

I trakterna efter Gäddede kunde jag inte hålla mig längre. Behovet av att försöka avbilda naturen runt omkring oss blev större än längtan att komma fram och slå läger för natten. Intill Stora Blåsjön hittade vi en liten parkeringsficka längst med vattnet. Det var otroligt lågt vatten i sjön och temperaturen inbjöd nästan till ett spontant bad. Inte riktigt – men nästan.

Stenstranden längs Stora Blåsjön - Ludwig Sörmlind

Stenstranden längs Stora Blåsjön - Ludwig Sörmlind

Det började nu bli ganska sent på eftermiddagen och längtan efter en fast punkt i tillvaron tvingade oss vidare på den slingriga vildmarksvägen. Vi mötte fler och fler husbilar och insåg att vi började närma oss vårt mål för dagen. Jag mindes Malins reaktion förra året när vi kom upp på det norska kalfjället och även detta året såg jag lyckan i hennes ögon när vi körde in i Stekenjokk. I takt med att stigningen på vägen ökat kom vi högre och högre upp nästan obemärkt. Helt plötsligt passerar man trädlinjen och ingenting är sig längre likt. Där det någon kilometer tidigare växte träd växer bara lavar och enstaka buskar.

Med hela världen som en sovplats

Här och var längs den vindlande vägen fanns det generöst tilltagna ytor där man kunde ställa sin husbil, eller husvagn för den delen och de första platserna var ganska välbesökta. Ju längre vi körde desto mindre fordon befann sig längs vägen och med tanke på att vi den här dagen firade bröllopsdag ville vi vara någorlunda ensamma. Strax efter en informationsskylt som upplyste oss om att vi i detta nu befann oss 876 meter över havet hittade vi en väldigt vacker plats vid botten av ett högt berg och bredvid en rinnande flod. Mitt förslag att diska i bäcken var inte helt populärt och för husfridens skull bestämde jag mig för att kvällens diskande minsann fick ske i husbilen.

Ungefär här hände något med husbilens elsystem. Vi märkte det inte på en gång. En fantastiskt god improverad lasagne i stekpanna både tillagades och åts upp och när solen gått ner bakom fjälltopparna svepte den kalla nattkylan in och lade vår husbil under ett dimmigt täcke. Dags att slå på värmen tyckte jag men det gick inte. Det fanns inte en tillstymmelse till liv i den lilla panelen till värmesystemet. Under vår genomgång av husbilen tillsammans med en mekaniker gick vi igenom eventuella problem som skulle kunna uppstå och jag kontrollerade själva värmaren under en av sängarna.

Eftersom jag i princip aldrig har sett en Trumavärmare i verkligheten innan var jag inte så sugen på att börja skruva isär den så jag kontrollerade istället att de kablar och kontakter jag hittade var hela och fina och stängde raskt sängen igen. Malin lyckades trots usel mottagning via Messenger komma i kontakt med sin husbilsvana mor som kom med goda råd samtidigt som jag härjade omkring i jakt på något som skulle kunna hjälpa oss få igång värmen.

Elsystemet under passagerarstolen

Under passagerarstolen hittade jag en elbox med diverse säkringar och en av och på-knapp. Denna tryckte jag genast in och lät det gå ett par minuter. Det enda jag lyckades åstadkomma med den manövern var att klockan på manöverpanelen nollställdes och övertrycksventilen till värmesystemet löste ut och sakta började droppa ut mitt högt ärade färskvatten! Till slut hittade jag en trasig säkring och bytte ut den mot en motsvarande säkring i rätt styrka och värmepumpen brummade snällt igång och snabbt spred sig värmen i vårt lilla mobila hem.

När man befinner sig i natur så vacker att det nästan inte går att ta in blir man väldigt ödmjuk. Jag skulle kunna gå så långt att det ligger något religiöst i hela upplevelsen. Detta lärde jag mig redan under min tidiga barndom där min far tillsammans med mina syskon ett tag var ett par riktiga skogsmullar och mer än gärna sprang omkring i skog och mark. I takt med att jag blivit äldre har tiden i naturen sorgligt nog prioriterats bort.

Med en husbil öppnar sig helt nya möjligheter att ta sig till platser där man aldrig varit förut. Vi kom under den här resan strax över mitten av vårt avlånga land innan vi tvingades vända om söderut igen så vi har minst lika mycket till att upptäcka.

Bröllopsdag på Stekenjokk - Ludwig Sörmlind

Vår 8:e bröllopsdag firades vid kanten av ett berg i en del av Sverige som jag dagen innan inte ens visste fanns. I sängen bredvid mig låg kvinnan jag älskar mer än allt annat och jag somnade lyckligt den kvällen.

I nästa del kör vi tvärs genom hela landet på vägar som består av allt från krossade stötdämpare från tidigare bilar som färdats längs samma sträckor till helt nyasfalterade sträckor som med lätthet skulle kunna husera ett mindre Grand Prix och vi handlar på en ICA-butik med orimligt mycket garn i sitt sortiment.

2 thoughts to “Roadtrip med husbil genom Sverige

  • John Jonasson

    Det är ju en frihet att köra med en husbil. Jag hade nog inte satt upp fasta planer utan kollat nätet efter platser som intresserar mig, och sedan blir det ju många platser ”på köpet” under färden :)

    Svara
    • Ludwig Sörmlind

      Helt rätt! Så här i efterhand så var det just att vi aldrig riktigt visste vart vi skulle ta vägen som blev det stora nöjet. :)

      Svara

Tack för att du kommenterar!