Uppdaterad 15 oktober, 2017

Resdag 4 – Öje till Älvdalen

Vi började känna oss någorlunda resvana under vår fjärde dag på vägarna. Senare skulle det visa sig att det här skulle vara en av de kortaste dagarna om man räknar antalet mil färdade på landsväg men också en av de mer minnesvärda. När raderna som du just nu läser skrev var det cirka 3 veckor sedan vi först begav oss av mot okänd ort och det är den här kvällen jag håller som mest minnesvärd när jag tänker tillbaka på resan.

Min övertygelse att det inte är på vägen som minnen skapas utan när man står still stärktes av detta och från och med den här dagen försökte vi undvika att räkna antalet körde mil till varje pris. Istället tittade vi på kartor och bad om restips från glada människor vi råkade stöta på när vi stannade till på diverse bensinmackar, rastplatser eller matbutiker.

Vi närmar oss

En titt på kartan avslöjade att vi var väldigt nära Malins tidigare höjdrekord. Som bekant hade hon under tidigare husbilsfärder som längst norrut varit i Orsa medan jag kunde stoltsera med en vecka i Hassela. När den här resan var över hade vi båda ökat på våra rekord med åtskilliga mil. Dalarna är för mig synonymt med skidåkning och knivtillverkning. Andra tänker snarare på lustiga trähästar och Falu rödfärg. Oavsett vad du förknippar med Dalarna är risken ganska stor att du någon gång har varit här och när du var här var du förmodligen också vid den världskända tillverkningen av Dalahästar i Nusnäs.

Chansen är ganska stor att stora delar av Sveriges befolkning någon gång har varit här och då också ridit på någon av de stora dalahästarna utanför dalahästfabriken. Jag drog mig till minnes en av barndomens alla somrar och såg förtjust fram emot att återigen möta den väldiga hästen och kanske till och med hoppa upp på den.

Hästen som inte var så stor

När vi väl hade tagit oss fram till den lilla fabriken längs vägar som var bra mycket smalare än vad jag mindes dom hamnde vi i något av ett antiklimax. Den enorma hästen från mitt minne var egentligen inte större än en helt vanlig bondhäst som du hittar på vilken bondgård som helst. Visserligen hade förmodligen konststycket att kravla upp på hästkraken krävt en pall eller i värsta fall en stege men det skulle inte hindra mig. Bestämt stegade jag fram mellan horderna av små barn och galna turister och skulle precis svinga mig upp som en Mörrums Lucky Luke när Malin tvärt hindrade mig med en blick som lät meddela att medelålders män vid namn Ludwig gör bäst i att inte utmana ödet på en av åtskilliga barnarumpors blankslitna hästrygg utanför ett träsnideri någonstans i Dalarna.

Moloket rörde jag mig bort från hästen och sneglade försiktigt på en rödskinande gris i någon mindre storlek. Jag vågade inte utmana ödet genom att försöka ta mig upp på detta fiktiva kreatur utan gick tillbaka till gårdsplanen och funderade på nästa steg.

En äkta Morakniv

Jag med mitt finska påbrå har en förkärlek för knivar och gärna vassa sådana. Jag äger mer brynstenar och skärpestål än vad jag vågar erkänna och när jag tittade upp mot fabriksingången insåg jag helt plötsligt att Dalarna och framförallt Mora är känt för något helt annat än dalahästar. Jag stod endast några meter från platsen där Morakniven tillverkades och till råga på allt fanns här en outlet. Detta gjorde min dag och glatt tog jag mig in i de sågspånsstinna lokalerna ivrigt krafsande i de många lådorna där olika modeller av knivar låg och väntade på att bli upphandlade. Att det här var vassa knivar rådde inget tvivel om då det lite här och där låg utplacerat plåsterförpackningar i olika storlekar och flera av dom var inte mer än halvfulla.

Plåsterförpackning inne i knivfabriken - Ludwig Sörmlind
En av många plåsterförpackningar inne i knivfabriken i Nusnäs.

Med van hand plockade jag upp min valda kniv, en hederlig Mora Classic # 1 med rött bokhandtag och med total avsaknad av parerstång. Det här är urmodern av knivar och det fanns inte på kartan att jag skulle lämna Nusnäs utan en sådan i min ägo.

Den gula hästen

Sagt och gjort, en Morakniv av klassiskt snitt och en gul dalahäst följde med oss tillbaka till husbilen när vi bedömde att vi hade sett det mesta som gick att se i Nusnäs. Lite moloken var jag över att inte ha fått rida på vare sig en gris eller häst men en snabb blick på Malin fick mig snabbt att inse att det inte var läge att ta upp det hela till förhandling. Jag tröstade mig med att jag förmodligen skulle komma hit fler gånger. Ett mål mat tillagades ute på det gröna fältet som tjänstgjorde som parkering och pojkaktig lycka över att ha fått lägga vantarna på en ny kniv i kombination med ett mål mat i magen nästan krävde att vi vilade en stund innan vi bestämde oss för att fara vidare.

Runt omkring oss var åtskilliga andra husbilar parkerade med varierande nationalitet vilka tycktes ha samma goda idé och vi bedömde att ingen har dött av en liten tupplur och lade oss tillrätta i varsin säng.

Vasaloppet

När vi märkte att den lilla tuppluren inte dödat oss tog vi vårt pick och pack och lämnade Nusnäs. Vi körde i våra egna fotspår tills vi kom tillbaka till Mora och passade på att kika in den berömda målgången för Vasaloppet där åstkilliga dalkullor har jagat efter vasaloppssegrare med snoret fastfruset i både skägg och mustasch.

I fädrens spår för framtids segrar.

I Mora fanns knappt en ledig parkering att tillstå och den blotta mängden husbilar och husvagnar i omlopp skvallrade om att något var på gång i stan. Vi stannade inte tillräckligt länge för att ta reda på vad det kunde vara utan lät oss följa med längs österdalälvens stränder vidare norrut. När vi passerat Oxberg stannade jag till och lät Malin begrunda det faktum att hon nu var så pass högt norrut som hon någonsin tidigare varit. En insikt som fick en liten tös från Blekinge att uppskatta vårt lands vackra natur och försiktig fråga med illa dold nyfikenhet hur högt vi egentligen skulle våga köra? Det skulle visa sig att vi skulle ta oss ganska så mycket högre upp än Orsa.

Var ska vi sova inatt?

Klockan började närma sig kvällning och det blev återigen dags att starta upp den vid det här laget smått ovärderliga ställplatsappen och fundera på var vi skulle sova i natt. i Älvdalen alldeles intill älven hittade vi vad appen beskrev som en naturskön upplevelse i form av en naturcamp. Oturligt nog var koordinaterna fel angivna så det ville sig inte bättre än att vi helt plötsligt befann oss vid en timmerstuga med en trasig traktor ute på tomten och ett par förvirrade hundar som såg ut att undra vad tusan vi hade där att göra. Jag hade ingen lust att berätta för varken hundar, traktor eller eventuell husägare vad vi sysslade med utan styrde ut på vägen igen och hittade ganska snabbt rätt plats ändå. En kommentar om den felaktiga positionen lades i appen och någon timme senare var felet åtgärdat. Föredömligt!

Billigt boende

Naturcampingen kostade 60 riksdaler att nyttja och då hade du fri tillgång till ett utedass, ved och två vindskjul. Det här började likna vildmarksliv och skogsmänniskan i mig vaknade till liv. Jag sonderade terrängen genom att planlöst springa fram och tillbaka för att se efter om vi möjligtvis skulle få chansen att se en solnedgång lagom till det var dags att packa ihop för kvällen.

Planlöst irrande i Älvdalen - Ludwig Sörmlind
Min färdväg till fots runtomkring vår husbil i jakt på den perfekta solnedgången.

Betalningen skedde genom att stoppa ner 60 kronor i en påse och lägga i en låda. Detta tyckte jag var fenomenalt, inget swishande eller kortdragande i någon terminal. Bara en informationslapp att naturcampingen kontrollerades av personal lite då och då. En mindre nogräknad gäst hade möjligtvis tillbringat natten här ändå och struntat i betalning men jag lade glatt i 70 kr i påsen bara för att. Vi letade upp en markerad plats och insåg att husbilen lutade något oerhört i framänden.

Hittills under vår resa hade vi hamnat på väldigt plana ytor och inte haft en tanke på att behöva klossa upp husbilen så den skulle hamna i våg. Vi insåg dock att här var det nödvändigt och jag startade projekt klossplacering. När jag bedömde att klossarna låg någorlunda rätt körde jag upp på dom bara för att höra att den vänstra sprack så fort framhjulet kommit upp på den. Senare skulle det visa sig att jag placerat klossen rakt på en stor sten som illvilligt stack upp ur den grusbelagda ytan där vi stod.

Natursköna omgivningar

Markis, bord och stolar ställdes ut med rask takt och jag tog min kamera och den äventyrslystne hunden och sprang ner till ån. Vi åt gott, vi skrattade och när det började skymma tog jag fru och hund med mig och tillsammans rörde vi oss mot en fint iordningställd eldstad alldeles intill älven. När jag sedan gick och hämtade ett par vedträn började Malin inse vad jag hade i tankarna och utbrast förskräckt ”Vi har ju ingen tändvätska!” Detta kliade mitt ego något alldeles oerhört och jag skrockade förnöjt och kände mig nästan lite mansgrisig där jag med hjälp av Morakniven klöv ett par vedträn och täljde till ett par tändflisor av  den torra björkveden.

Några minuter senare sprakade en värmande brasa och nöjt satte vi oss och lät den ljumma sommarkvällen omsluta oss.

Eld i Älvdalen - Ludwig Sörmlind

Älvdalen i solnedgången - Ludwig Sörmlind
Älvdalen i solnedgången.

Här blev vi sittande en bra stund och helt plötsligt var det så mörkt att vi knappt såg handen framför oss. Iso låg skräckslaget huttrande bakom en sten och ville inget hellre än att ta sig tillbaka till den trygga husbilen. Jag funderade en aning om var alla Dalarnas myggor befann sig som man hört så mycket om?

En god natts sömn

Vi sov gott den natten och morgonen därpå väcktes jag ur min sömn av ljudet från en travande häst som stannade till utanför husbilen. Det här kändes lite väl exotiskt i mitt yrvakna tillstånd men innan jag hade samlat sinnesnärvaro nog för att kika ut och undra vad vi kunde hjälpa herr häst med skrittande den iväg igen och jag misstänkte att det kanske var parkeringsvakten som skulle se efter om vi verkligen gjort rätt för oss. Den morgonen satt vi under vår markis en lång stund med vårt morgonkaffe och bara njöt innan vi packades ihop och rullade vidare.

I nästa del räddar vi två strandade damer med en överhettad bil och lär oss att en stor kuk är en klen tröst i ett fattigt hem.

2 thoughts to “Roadtrip med husbil genom Sverige

  • John Jonasson

    Det är ju en frihet att köra med en husbil. Jag hade nog inte satt upp fasta planer utan kollat nätet efter platser som intresserar mig, och sedan blir det ju många platser ”på köpet” under färden :)

    Svara
    • Ludwig Sörmlind

      Helt rätt! Så här i efterhand så var det just att vi aldrig riktigt visste vart vi skulle ta vägen som blev det stora nöjet. :)

      Svara

Tack för att du kommenterar!