Uppdaterad 15 oktober, 2017

Resdag 2 – Ulricehamn till Vänersborg

Morgonen därpå bjöd på en sol som ivrigt försökte kämpa sig genom det tjocka molntäcket och efter att ha kravlat sig upp från sängen, startat kaffet och gjort mig lite anständig dröjde det inte länge innan vi insåg att vi behövde göra något åt vår sovsituation. Sängarna som såg så mjuka ut dagen innan liknade mest en brits inne i en dagcell i morgonljuset. Under vår runda i staden kvällen innan hade jag lagt märke till ett Jysk och så fort frukosten var uppäten begav vi oss iväg i ett försök att göra sängarna lite mjukare. Dagens första tur med husbilen blev inte längre än någon kilometer.

Ett snabbt stopp vid bäddmadrasserna var allt som behövdes och med sängplatser som helt plötsligt var mer än dubbelt så tjocka kände vi oss ganska säkra på att kunna sova gott resten av resan. Fruktlösa försök att slippa kliva in på Dollarstore gjordes och väl inne i butiken blev Malin nästan salig. Plastattiraljer och prydnadssaker i alla tänkbara färger, former och kulörer trängdes på de välfyllda hyllorna och vi kom ut med både durkslag och toapapper i våra påsar. Regnet som hade hållit sig undan under morgonen kom nu tillbaka med full kraft och vi bestämde oss för att lämna Ulricehamn för den här gången och istället fortsätta vår färd norrut. En plan började utformas, vi tänkte ta oss upp längs rikets västra gräns, korsa landet när vi kom till vår mest norra punkt och sedan färdas nedåt längs landets östkust. På så sätt hoppades vi klämma in så mycket av Sveriges natur på en och samma resa och i efterhand konstaterar vi att det här var en ganska bra plan.

Dags för rast

Vi rullade ut på vägen i jakt mot nästa stopp och Malin tog över navigeringen. En vacker rastplats hägrade och jag insåg till min förskräckelse att vi hade använt upp nästan allt vatten. Det här skulle senare bli något som Malin fann stort nöje i, mitt eviga strävande efter en full vattentank och en tom spillvattentank men än så länge var det lugnt. Manöverdisplayen visade 25% vatten kvar och vi började så smått bli hungriga. Valet av resmål för dagen hade vi inte gjort ännu så vi tog sikte mot en ställplats där man skulle kunna ta en liten promenad längs en anlagd sjö eller helt enkelt bara sitta ner och ta det lugnt ett tag. Betygen var höga i appen för ställplatser och jag slog raskt in rastplatsen i GPS:en.

Nu i efterhand inser jag att jag kanske skulle kikat lite noggrannare på den föreslagna resvägen men där och då gjorde jag inte det. GPS:en guidade oss av motorvägen och in på en ganska bred grusväg. Detta kändes lätt suspekt men jag fortsatte ändå på den fastspikade rutten. Vägen blev smalare och smalare i takt med att vi körde längre och längre ut i skogen. Till sist blev vägen så smal att det växte gräs i mittremsan och granarnas grenar började hänge längre och längre ner. Ett tag trodde jag dom skulle fastna i solpanelen uppe på taket. Efter vad som kändes som en evighet svängde vi runt en hög tall och där tog det tvärstopp. Google Maps tyckte att vi skulle pressa in 7 meter husbil i en liten bucklig viadukt under motorvägen där man den bästa av dagar knappt skulle gå in en trehjulig cykel.

Vägen där vi stod rymde med nöd och näppe husbilen och till höger om mig låg påpassligt nog en stor hög med grus och till vänster om mig låg den svenska urskogen och skrattade mig i ansiktet. Vår roadtrip med husbilen hade stött på sitt första riktiga hinder. Lätt förbannad gick jag in på appens kommentarsfält och kunde där läste att rastplatsen endast nås från Boråshållet med ett tillhörande foto på den lilla trånga öppningen under vägen. Vi var alltså inte dom första som hade tagit det här hållet. Det var ungefär nu som jag lärde mig att uppskatta backkamerans storhet.

Viadukt under motorvägen Borås - Ludwig Sörmlind
Den lilla tunneln under motorvägen. Försök inte köra in din husbil här!

Efter en halv evighet hade jag lyckats vända vårt ekipage och begav oss skamset tillbaka på den smala grusvägen. Med största sannolikhet var vi alltså inte ensamma om att ha tagit den här vägen till rastpltasen och det var nog inte den första husbilen som de kringboende hade sett skumpa förbi på de hoppiga vägarna men jag undvek att möta folks blickar ända till jag var ute på en asfalterad vägsträcka igen.

Nyfikenheten i mig fick mig ändå att undra vad som var så speciellt med just den här rastplatsen så vi körde till nästa avfart, vände om och anlöpte rastplatsen från rätt håll. Hungriga och lite småtrötta stannade vi till och började laga lite lunch.

Vattnet tog slut

Lagom till att det började bli läge att diska undan tändes en varningssignal på manöverpanelen. Alarm, alarm, färskvattnet är slut. Lätt förvirrat började vi klura på bästa sätt att fylla på nytt. Att hitta en camping låg nära till hands men detta misstänkte vi skulle ta mer tid än vad det var värt, en bensinstation kanske skulle kunna hjälpa till eller varför inte ett quick stop någonstans. Jag startade apparna jag nämnde tidigare och fann till min förvåning att rastplatsen där vi befann oss på just där och då faktiskt erbjöd både vatten och latrintömning. Det sistnämnda var något som jag hade bävat inför så det var lika bra att ta tjuren vid hornen och få det hela överstökat. Rastplatsen bestod av en mängd natursköna parkeringsplatser, ett hus med toaletter och en butik av något slag samt en servicebyggnad med den omisskännliga latrintömningssymbolen på dörren. På husgaveln satt ett vattenutkast med en knapp för vattentillförseln och en slangstump på någon halvmeter.

Att pressa in husbilen så nära huset så att slangen hade gått att trä ner i vattenpåfyllnadshålet var helt omöjligt. Vi behövde alltså komma på något sätt att få vattnet från slangen in i husbilen, förslagsvis med hjälp av någon slags behållare. Jag hade levt i tron och förhoppningen att det hängde slangar lite här och där som man glatt kunde använda för att fylla på vatten med men riktigt så var det inte ute i den vida världen. Sedan skulle det visa sig att det mer ofta än sällan faktiskt gjorde det så länge man råkade befinna sig inne på en camping eller en ställplats. Men detta hjälpte oss inte där och då. Vi drog igång ett improviserat öråd ute på gatan och bestämde oss för att mina färdigheter passade bäst inne på latrintömningen så jag tog min latrintank och letade upp avsett rum för tömning medan Malin glatt rullade in i butiken och gjorde vad hon gör bäst.

När jag var färdig med mitt uppdrag och klev ut i solen igen hittade jag Malin och en liten gubbe som förstod vårt dilemma med den korta slangen. Raskt sprang han in i butiken och kom ut med en spann och problemet var därmed löst. En provisorisk tratt tillverkades av ett tidningsomslag och ett par vändor med spannen senare var tanken såpass full att vi vågade fortsätta vår färd. Malin rullade återigen in i butiken för att tacka för hjälpen och återlämna spannen och var borta lite väl länge. För alla oss som känner Malin betyder det bara en sak. Hon har skaffat en ny kompis.

Mycket riktigt. Gubben med spannen hette Ingemar och var inte bara en hjälpsam man på en rastplats. Han sysselsatte sig också med att slöjda diverse saker i trä. Detta tyckte Malin var hejdlöst skoj och fyllde på husbilens köksgeråd med diverse smörknivar och kastrullunderlägg. Detta gjorde att en mycket trivsam doft av linolja sakta spred sig i husbilen och varje gång ett skåp öppnades i husbilen och den välbekanta doften av träslöjd spred sig mumlade Malin ”åh, Ingmar”.

Mot Vänersborg

Mätta och glada och någorlunda fulltankade med vatten ställde vi in GPS:en mot Vänersborg. Vi hade för avsikt att övernatta i gästhamnen där både el, vatten och wifi skulle finnas att tillgå. Vägen mellan Ulricehamn och Vänersborg kantades av vackra åkrar och ängar och vi njöt av utsikten medan vi kom allt närmare vårt mål. När vi började närma oss stadsgränsen sänktes hastighetsbegränsningen en aning och vi rullade mjukt in i samhället. Gästhamnen låg som sig bör vid vattnet. Alldeles intill gästhamnen ligger Vänersborgs Centralstation så det är en ganska vältrafikerad plats där både tåg, passagerare och bilar samsas på en ganska liten yta.

Vänersborgs Gästhamn och Marina - Ludwig Sörmlind
Vänersborgs Gästhamn och Marina i solnedgången.

När vi rullade ner till hamnområdet såg vi på håll en parkering med ganska många husbilar på. Jag fick intrycket av att det hela var ganska fullt när jag stannade till alldeles intill infarten och släppte ut tre ekipage som for vidare mot okänd ort. Malin var beredd att hålla med och vi velade en aning om vi skulle försöka trixa in oss eller köra vidare mot nästa ställe. Gästhamnen såg dock väldigt inbjudande ut där vi satt utanför och försökte komma underfund med vad vi skulle ta oss för.

Vi väcktes i våra funderingar av en framrusande dam i chockrosa t-tröja som prompt tyckte att vi skulle köra in och ställa oss och att det inte var några som helst problem för oss att få plats. Jag litade på damen som såg ut att ha bra mycket mer husbilserfarenhet än vad jag hade och försiktigt trixade vi oss in bland de redan ankomna husbilarna.

Dusch och toalett men ingen wifi

Nöjd med min parkering rullade vi ner framför rutorna och begav oss iväg för att leta upp hamnkontoret så vi kunde göra rätt för oss. Där fick vi passerkoden till duschen och toaletterna tillsammans med det sorgliga beskedet att internetåtkomsten tyvärr låg nere efter ett åskoväder nyligen passerat rakt över Vänersborg. Detta gjorde oss inte så mycket utan istället begav vi oss av mot stadskärnan för att se oss omkring och passa på att införskaffa lite proviant.

Matlagning i husbil - Ludwig Sörmlind
Matlagning i husbil.

 

Vänersborg Ställplats - Ludwig Sörmlind
Med full vattentank och frukost i magen lämnar vi Vänersborg för den här gången.

Vi åt gott på vår lilla ställplats och somnade utan några större konstigheter bland de andra husbilarna i gästhamnen och beslutet att åka inom Jysk för att förbättra komforten i sängarna ångrades inte. Dagen därpå vaknade vi av morgonsolen som försiktigt letade sig in genom gardinerna och lukten av kaffe fick oss att bli lite varma inombords. Det här var nästan mysigare än vad vi hade förväntat oss. Vädret hade inte bjudit på någon vidare sol och värme men det hade vi knappt tänkt på. Jag som tidigare endast campat medelst tält njöt av att man inte var väderberoende på samma sätt. Här spelade det ingen roll om solen sken eller om det vräkte ner, inne i husbilen var det lika trevligt ändå. Malin förkunnade att det bästa som finns är att sova i en husbil och höra regnets smattrande mot taket och jag är nästan beredd att hålla med.

I nästa del passerar vi gränsen mot Dalarna och träffar en rumänsk gatuhund och funderar över var myggorna befinner sig egentligen.

2 thoughts to “Roadtrip med husbil genom Sverige

  • John Jonasson

    Det är ju en frihet att köra med en husbil. Jag hade nog inte satt upp fasta planer utan kollat nätet efter platser som intresserar mig, och sedan blir det ju många platser ”på köpet” under färden :)

    Svara
    • Ludwig Sörmlind

      Helt rätt! Så här i efterhand så var det just att vi aldrig riktigt visste vart vi skulle ta vägen som blev det stora nöjet. :)

      Svara

Tack för att du kommenterar!