20 dagar i husbil genom Sverige – från Blekinge i söder till Lappland i norr

Resdag 9 – från Skabram till finska gränsen

Två nätter på den lilla gården i Jokkmokk hade börjat göra mig lite lätt rastlös. Vid det här laget hade jag lärt känna samtliga djur och hälften av besökarna. Den tredje dagen på gården inleddes med det dova motorljudet från den ombyggda frivilligbrandbilen jag nämnde i det tidigare inlägget, och när vi såg den glada holländska familjen försvinna bort bakom receptionsbyggnaden väcktes reslusten även i oss.

Det stora frågan idag, precis som alla andra dagar hittills, bestod av två ingredienser. Den ena handlade om var vi skulle åka idag och den andra om hur vi skulle ta oss dit. I takt med att solen så sakteliga tinade upp våra kroppar rådfrågade jag kartan och det dröjde inte länge innan jag insåg att Sverige faktiskt började ta slut.

Västerut eller Österut

Som jag såg det där och då hade vi två val, antingen hålla västerut mot Abisko eller fortsätta vägen fram och till slut hamna i Karesuando.

För oss som lite lagom bortkomna sörlänningar kändes Karesuando mest exklusivt. Norrland skulle visa sig vara väldigt stort och för att täcka in allt skulle man nog behöva befinna sig på resande fot i ett par månader. Därfor väljer vi våra resmål både med omsorg och med affektion.

Varför Karesuando?

Någon gång under Malins tidiga levnadsår kunde hon dra sig till minnes att en man, låt oss kalla honom Bengt, en gång ringde in till Bingolotto. Denna Bengt bodde i Karesuando och det här var på den tiden på Leif Loket Olsson höll i taktpinnen hos Bingolotto.

Den här historien bekräftades av kassörskan på Handlar’n. Tydligen är det endast en person från Karesuando som ringt till Bingolotto och denne är fortfarnade i livet. Huruvida han faktiskt hette Bengt förtäljer inte historien.

De som var med på den tiden minns säkert Sverigekartan han visade i sändning där han med obeskrivlig träffsäkerhet prickade in orterna varifrån de tävlande ringde ifrån. Malin såg pricken högt där uppe i det vackra, vilda Norrland och sa till sig själv att dit skulle hon fara en dag. Idag var den dagen.

Fel håll

Det förstår ju vem som helst att man bara inte sätter sig i bilen i Jokkmokk och kör till Karesuando utan att köra fel minst en gång. Som tur var skedde denna felkörning direkt när jag svängde ut från gården där vi spenderat de senaste nätterna. Istället för att köra in mot Jokkmokk tog jag sikte på Purkijaur. Malin fnissade medan jag letade en avtagsväg att vända på.

I Jokkmokk fyllde vi kyl, frys och skafferier till bristningsgränsen inför vår exkursion på otrampad mark. Vi kunde inte hålla oss från att titta in till fjäll- och samemuseet Ájtte när vi ändå var i Jokkmokk. Malin tyckte inte alls att den fina rosa sotarmössan med Jokkmokkstryck skulle följa med oss i husbilen och efter en diskussion fick jag inse mig besegrad och lade moloket tillbaka mössan på sin plats.

Vid vägs ände

Till slut började vi närma oss Karesuando och det började dessutom närma sig kvällning. Jag visste inte vad jag hade föreställt mig men orten/byn var ett par snäpp mindre än vad jag hade sett framför mig.

Sveriges nordligaste camping, hann jag i farten läsa på en skylt alldeles intill den svensk-finska gränsen. Precis när jag hade läst det här, som i en skräckfilm, slog blixten ner någonstans bakom oss och himlen fullkomligt öppnade sig med ett brak. Det gick knappt att se ut genom vindrutan för allt regn och detta fick mig naturligtvis att missa den lilla infarten till campingen helt och vi rullade tysta vidare.

Regn och rusk i Karesuando - Ludwig Sörmlind
Regn och rusk i Karesuando.

Ett par hundra meter därifrån dök helt plötsligt en till camping upp och det här borde i rimlighetens namn vara näst nordligaste camping. Vi tittade lite på varandra och beslöt oss för att prova lyckan som så många gånger förr ute i vildmarken och körde förbi utan att sakta ner.

Hej och välkommen till Finland

Strax utanför Karesuando hittade vi någon slags naturrastsplats med grillplats, en myr full av ängsull i bakgrunden och 14 miljoner mygg. Modigt och dumdristigt gav jag mig ut för att köra upp på nivåklossar, fälla ner stödben och allt annat man behöver dona med innan man kan ta natt.

När jag var färdig och var på plats tillbaka i husbilen pep min mobiltelefon glatt till och hälsade mig välkommen till Finland. Strax därefter hände samma sak med Malins och ytterligare några minuter senare tappade vi all kontakt med omvärlden.

Det här började likna introt till en skräckfilm regisserad av en filmeregissörselev och vi packade till slut ihop oss igen och körde tillbaka mot Karesuando.

Som en skräckfilm

Precis när vi rullade ut på E45:an igen hörde jag ett märkligt dunkande ljud som ökade i takt med bilens hastighet. Samtidigt började ratten skaka hårt i takt med dunket. Precis vad vi behövde, punktering – hann jag tänka innan jag slog på varningsblinkersen och hoppade ut. Där hittade jag ingen punktering, jag hittade ingenting som skulle kunna orsaka det här ljudet och förvirrat hoppade jag tillbaka upp i förarsätet för att köra vidare.

Dunk, dunk, dunk, FJONG!

En sten, stor som ett spädbarn, lossnade från framdäckets grova mönster och bilen blev genast tyst och skakningarna upphörde genast.

Dagens äventyr fick därmed vara över och utan att tveka satte jag fart mot den nordliga campingen igen. Ett 10-tal husvagnsplatser och ett par gula stugor mötte oss och efter en stunds irrande hittade jag receptionen. Från denna reception kom en liten herre utflygande och rusade fram till vår bil.

Kontanter

Regnet som nästan hade upphört tog ny sats och såg ut att göra sitt bästa för att spola den lille herren av gårdsplanen där han stod. På otroligt bred dialekt uppmanade han oss att köra ner på planen någonstans i anslutning till den andra stackars bilen som också hittat dit, i nästa andetag fick vi reda på att han varken tog kort eller Swish.

Vi hade hittills klarat oss bra utan kontanter men här tog det alltså stopp. Precis som Sverige. Mannen rynkade på näsan, sedan klurade han ett tag och trodde att vi nog skulle kunna växla till oss lite pengar på macken i byn. Sedan sprang han in i huset igen.

Solen går ner bakom den finska gränsen - Ludwig Sörmlind
Solen går ner bakom den finska gränsen.

Där slutade vår dag. Solen gick ner bra mycket senare än vad vi var vana vid. Strax innan den försvann mellan byggnaderna vid gränsstationen upphörde regnet och vi fick somna utan det trygga trummandet av regndroppar på husbilens tak.

I nästa del har det helt plötsligt blivit dags för bröllopsdag och var firar man den bättre om inte vid Kebnekaise?