20 dagar i husbil genom Sverige – från Blekinge i söder till Lappland i norr

Resdag 5 – från Stekenjokk till Råstrand

Mätta på fjälluft och vidsträckta vyer rullade vi iväg från vårt lilla skymundan på Stekenjokk. En dag tillsammans i den nästan sorgligt vackra tomheten hade gjort under med oss. Stärkta i både själ och hjärta tog vi oss så småningon ut på Vildmarksvägen igen på väg mot Wilhelmina. Det var egentligen först nu som jag började känna att jag faktiskt är här på semester. Vardagens måsten är pausade, vi är fortfarande på semesterns allra första vecka och vi har i princip halva Sverige kvar att köra igenom.

Det var ungefär vid det här laget som jag började känna igen mig i omgivningarna. Här hade jag nämligen färdats förut under förra årets husbilssemester. Många av de ganska dåliga vägarna som jag svor över då hade reparerats med ny fin asfalt och flera vägsträckor som vi passerade var i full färd med att rustas upp. Förra året fick jag ställa mig på bromsen lite då och då när hastigt uppdykande och oskyltade vägarbeten dök upp lite titt som tätt.

Vägarbetena lyste med sig frånvaro i år, även om jag misstänker att en stor del av det Norrländska vägnätet skulle må bra utav lite handpåläggning och kärlek.

Åker man längs med denna väg som slingrar sig ner från kalfjället kommer man till slut fram till en av många sevärdheter längs med Vildmarksvägen, nämligen Trappstegsforsen. Här såg det ut som att merparten av alla Norrlands turister och lokalbefolkning hade samlats vilket fick oss att stillsamt köra förbi utan att stanna till.

Var ska vi sova inatt?

Efter ett par mil började det bli dags att bestämma sig för var vi egentligen ville tillbringa natten. Vi befann oss nämligen mitt i de norrländska skogarna och till slut bestämde vi oss för att sikta in oss på en liten ort intill den mäktiga Vindelälven. Ortens namn var Råstrand och jag hade varken varit här tidigare eller ens hört talas om den. Ställplatsappen ledde oss ännu en gång till en vacker gräsplätt intill en ännu vackrare älv. Färden till Råstrand bjöd inte på några större märkvärdigheter.

Vägarbeten i Norrland verkar vara något av en pärs. Jag misstänker att tjäle och tonvis med snö under vintermånaderna ställer till det en del vilket resulterar i att de flesta, om inte alla, vägarbeten måste utföras under den korta intensiva norrländska sommaren.

Grus och sand vart ögat än når

Under förra årets resa tillbringades åtskilliga mil på ganska dåliga grusvägar som stundtals verkade bestå av sylvass sprängsten i storleksordning mogen blodapelsin. Att vi inte fick punktering då får jag tacka min lyckliga stjärna för. I år har vi för det mesta hållit oss på asfalterade vägar men då och då rullade vi helt oförhappandes in på långa, dammiga grusvägar. Den sista vägsträckan fram till bron över Vindelälven var just en sådan grusväg.

Vindelälven vid Råstrand / Vindelälven next to Råstrand - Ludwig Sörmlind
Vindelälven vid Råstrand / Vindelälven next to Råstrand

Just den här grusvägen var förhållandevis jämn och plan, och till slut rullade vi in i det lilla samhället Råstrand i vår vid det här laget väldigt dammiga husbil. Vägen fram till vår tänkta ställplats för natten kantades av små hus och i mitten av byn låg en gul, gammal nedlagd skola som nuförtiden tjänstgjorde som vandrarhem.

Det här är perfekt för någon som inte har duschen med sig i bilen som vi har i husbilen. Om du reser runt i landet och avser tillbringa dina nätter i tält finns det inte mycket som slår en varm, lång dusch efter ett par nätter i ett kallt fuktigt tält.

Bron över floden Vindelälven

Efter ytterligare en liten bro hittade vi till slut fram till platsen där vi tänkte slå läger. När vi hoppade ut ur husbilen för att sträcka på benen och rasta av hundarna insåg vi att vi var helt ensamma. Ett par mindre hus låg utspridda i utkanterna av ett stort grönt fält och i vattnet låg något som mest liknande en väldigt stor flotte och guppade i det spegelblanka vattnet.

Vi var som sagt helt ensamma – om man inte räknar med myggen, vilka utklassade lokalbefolkningen med 10,000 mygg per enstaka invånare.

Hej, hej Monica!

Efter några varv på det gröna fältet och lite nogrannare efterforskningar bland de små husen fann vi att man för att tillbringa natten här skulle kontakta em Monica. Jag överlämnade med varm hand kontakten med främmande människor till min fru medan jag försökte hitta en någorlunda plan plats där vi kunde fälla ut stödbenen och tillbringa en varm eftermiddag och kväll i solen.

Monica svarade glad i hågen i sin teleflon och efter ett par minuter uppenbarade hon sig tillsammans med vad jag förmodar är hennes man mitt framför oss på gräsmattan. Vi hamnade i ett trevligt samtal där vi fick redogöra för varför två förvirrade själar ända nere från Blekinge hade förirrat sig upp hela vägen upp mit. Monica berättade också att platsen varit välbesökt under sommaren och hon verkade nöjd när vi visade appen som vi använt oss utav för att hitta hit.

Vi fick en snabb historielektion där vi fick reda på att den gamla vägfärjan som fram till 1993 stod för förbindelsen mellan den norra och södra stranden numera tjänar som uteplats och vi fick reda på var och hur man kunde hitta färskvatten.

Råstrands invånarantal stannar någonstans kring 25 vilket betyder att antalet invånare, om än tillfälligt, ökade med nästan 10% under tiden vi var där.

Sol, vind och vatten

Min vana trogen utforskade jag omgivningarna lite mer nogrannt när vi kommit till rätta tillsammans med hundarna. Myggorna här nere var inte alls lika bitska som uppe på kalfjället, men de fick in ett par stadiga bett på min lekamen.

I takt med att solen sakta började dala mot horisonten mojnade vinden och vi bäddade till slut ner oss mellan solvarma lakan bland lukten av blommande lupin och nyklippt gräsmatta. Ett par kor råmade någonstans i bakgrunden och både jag och Malin somnade snabbt och i drömmens land drömde vi om renar, renar och åter renar.

Se dig omkring i 360 grader

Klicka gärna runt i bilden och dra för att se dig omkring i omgivningarna.

Vi trivdes såpass bra här på vår lilla strand så vi övervägde att stanna två nätter. Priset för tillgång till både el, dusch och färskvatten om vi skulle behöva var väldigt billiga 75 kr inklusive allt. För att få tillgång till dusch fick man ta sig till den gamla byskolan som låg i mitten på byn, Monica erbjöd sig att lämna den olåst om vi skulle få för oss att vilja promenera dig.

Mot nya mål

Morgonen därpå beslutade vi oss, trots att vi trivdes oerhört bra, för att bege oss mot nya mål under dagen. Det här är det bästa med den här sortens semester om du frågar mig. Till vardags är jag oerhört styrd av kalenderar, bokade tider och tid i största allmänhet. Under den här resan fick tiden liksom stå vid sidan om – istället koncentrerade vi oss på hur vi mår. Ville vi ta sovmorgon en dag så gjorde vi det. Ville vi inte det så är det bara att vakna upp, sätta sig i förarstolen och köra vidare.

I och med att vi körde omkring med husbil hade vi också duschen alldeles bakom ryggen. Morgonduschen togs medan kaffet puttrade på spishällen och efter någon timmes lek och stoj med hundarna stod vi reda för att bege oss iväg mot nästa mål.

I nästa del hittar vi en kallkälla och håller på att elda upp husbilens AC-enhet. På återseende!

Läs mer: Råstrands Intresseförening.

Relaterat innehåll

%d bloggare gillar detta: