20 dagar i husbil genom Sverige – från Blekinge i söder till Lappland i norr

Resdag 3 – från Ljusnan till Jormvattnet

Färden från Blekinge upp till Härjedalen hade gått utom förväntan. Vacker natur, fina vägar och långa fina dagsetapper. Den här morgonen var inget undantag. En lugn och vacker sommarmorgon mötte oss intill Ljusnans strand en bit utanför Sveg.

Förra årets resa var visserligen rolig, men så här i efterhand känns det som att vi då la mest fokus på det faktum att vi for omkring med en husbil och inte på vart vi hamnade eller hur vi tog oss dit. Det veliga farandet kors och tvärs över landet som vi sysselsatte oss med då har i år bytts ut mot ett någorlunda målmedvetet körande ungefär i den riktning vi ämnar tillbringa natten.

Nybörjare är vi allihopa

Förra årets resa var visserligen vår jungfrufärd med husbilen som vid det här laget har hunnit bli en del av hushållet, nästan som en egen familjemedlem. Vi lär oss trots det fortfarande nya saker om bilen som vi inte uppfattade under själva genomgången vid köpet.

Jag märkte exempelvis häromdagen att takfläkten har mer än ett fartlägge åt bägge håll. Det går alltså att både få till- respektive frånluft från fläkten i tre olika hastigheter.

Ärligt talat är chansen stor att det här står att läsa i någon av de många tegelstenstjocka romanerna på tyska som följde med bilen men min tyska är i princip obefintlig och den enda översatta boken lämnar en del övrigt att önska.

Koll på campinglivet

Malin, som nästan verkar född på väg till eller från en camping, har större koll på saker och ting och tillsammans reder vi ut de flesta bekymmer. Om det skulle vara så att vi någon gång skulle finna oss i sitiationen att vi för tillället inte har några bekymmer så brukar jag vara ganska bra på att orsaka sådana.

Ett exempel på ett sådant självskapat bekymmer skulle kunna vara detta: Av logistiska skäl förvarar vi stolarna vi sitter på utomhus inne i duschkabinen. Det blir under en genomsnittlig resa ganska många i- och urlyftningar av dessa stolar. Igår lyckades jag med konststycket att stöta till reglaget på vattenkranen ytterst lite så att ett obemärkt droppande sattes igång.

Det här märkte vi inte förrän nästa gång vi stannade till. Då hade vi lyckats spola ut 75 procent av färskvattentanken direkt ner i avloppet. Sånt händer, och då vi än så länge befinner oss i någorlunda civiliserade trakter hittade vi någon dag senare ett tappställe och ordningen blev återställd.

Mot den stora vildmarken

Innan vi tog sikte mot den enda väg som jag i förväg planerat att köra på styrde vi mot Sveg för att fylla på allt från diesel till lite läslitteratur och slutligen lite proviant.

Fulltankade på alla sätt och vis tog vi oss vidare upp längs den vindlande inlandsvägen hela vägen till starten på Vildmarksvägen. Den här vägen förälskade jag mig i redan förra gången jag färdades på den och i år tycktes den vara i bättre skick än sist. Upp och ner mellan berg och dalar ålades vi oss fram.

Ju längre tiden gick desto närmare kvällen kom vi och det började så småningom bli dags att utse en lämplig plats att spendera natten på. Den ena tänkbara platsen att slå läger på efter den andra passerades men ingen kändes riktigt rätt.

Ankarvattnet i kvällningen - Ludwig Sörmlind

Så här års tror jag att vildmarksvägen är en av Sveriges husbilstätaste vägar och de allra flesta fricampingplatserna var sedan länge upptagna. Klockan började närma sig åtta på kvällen och en svag hunger började kännas i magtrakten. Till råga på allt hade ett duggregn manifesterat sig vilket sakta men säkert förvandlas till en regelrätt regnskur.

I senaste laget

Ett par mil innan Stekenjokk, ett av få bestämda delmål vi har, hittade vi tillslut platsen för natten. Tillsammans med ett par andra husbilar, husvagnar och en och annan tältande motorcyklist väntade vi in mörkret. Ett tag hade vi planer på att köra vidare ut mot kalfjället men i sista stund ångrade vi oss. Det är visserligen inga problem att färdas i mörker och regn men för att verkligen få en chans att uppleva den vackra naturen föredrar jag att färdas i dagsljus.

Klicka gärna runt och dra i bilden för att få en uppfattning hur platsen ser ut.

Här fick vi för första gången sedan avfärd tillgång till 230 Volt vilket gör att samtlig apparatur från kameror till datorer fick chansen att ladda upp sig igen. 12 voltsanläggningen fungerar annars över förväntan även om jag har funderingar på att utöka antalet batterier i bodelen för att kunna stanna lite längre på varje plats innan vi behöver antingen köra en sväng för att ladda batterierna eller hitta en elstolpe någonstans.

Den mycket speciella naturen på Stekenjokk

Naturen här uppe är lika häpnadsväckande vacker som jag minns den. Mer än en gång drar jag mig till minnes vår halvplanerade Norgeresa för ett par år sedan. Den gången färdades vi i personbil.

Tanken var att tillsammans med hundar och packning tillbringa nätterna i bakluckan men i verkligheten blev det inte mer än en natt där. Resten tillbringades på allt mellan vandrarhem till regelrätta lyxhotell.

Närheten till Norge

Det märks att Norge ligger alldeles intill husknuten. Som närmast färdades vi 6 kilometer från den norska gränsen. Det gör att landskapet här och där är minst lika imponerande som i det norska fjordlandskapet och ibland råmar till och med korna på nynorska.

Roadtrip 2017 - Resdag 3 / Roadtrip in Sweden 2017 - Travel day 2 / Roadtrip in Sweden 2017 - Travel day 3

De höga bergen tillsammans med de djupa dalarna gör att tillgången till Internet eller ens vanlig mobiltäckning är långt ifrån självklart vilket gör att när du läser det här inlägget har vi hunnit långt bort från platsen där det skrevs.

När vi återigen har kontakt med omvärlden kommer vi precis ha färdats längs med landets tredje högsta väg, högt över trädgränsen. Med lite tur kommer vi dela sovplats med en och annan ren och med lite otur en försynt björn eller två.

Fortsätt gärna läsa!

Ranchen vid Ankarvattnet heter egentligen Lia Ranch. Klicka här för mer information.

Relaterat innehåll

%d bloggare gillar detta: