20 dagar i husbil genom Sverige – från Blekinge i söder till Lappland i norr

En svag känsla av hemlängtan började göra sig påminnd. De sköna dagarna vid Kärleksudden hade gjort susen och vi kände oss reda för att få några mil under bältet. Vid det här laget började vi närma oss civilisationen så som vi är vana vid den och mängden bilar ökade i takt med att vägarna blev både bättre och bredare.

Men först skulle vi ta oss över Höga kusten-bron.

Flera mil innan bron såg vi skyltar som varnade för friska vindar över bron. Okej, tänkte jag men insåg att jag inte hade något annat val än att fara över bron i de friska vindarna om jag inte helt plötsligt skulle behöva ändra resplanen och köra åt ett helt annat håll.

Ju närmare vi kom desto oftare varnades det och väl framme vid själva bron var det bara att köra på. Bilarna runt omkring saktade ner en aning och jag följde deras exempel. Ett par meter ut på den spekakulära bron sög vinden dag i husbilens sida och hotade att ganska så omgående helt enkelt trycka in husbilen i kanten på bron om jag inte reagerade å det bestämdaste.

För att överhuvudtaget få husbilen att rulla framåt tvingades jag vrida ratten åt vänster ett kvarts varv. Detta gick över förväntan bra ända tills jag hamnade bakom en av de tjocka bropelarna som förutom att hålla bron upprätt för stunden också tjänstgjorde som vindblockerare. När vindens påverkan på ett ögonblick försvann reagerade hsbilen på den snedställda ratten som man kan förvänta sig och ville genast dra sig ut i vänsterfilen. Väl förbi den första bropelaren sög vinden återigen tag i mitt höga chassi och historien upprepade sig. På detta sätt gungade vi oss fram över bron tills jag lärde mig kompensera i tid. Oturligt nog hade bron redan tagit slut vid det här laget när jag hade lärt mig hur husbilen ville bli hanterad för att ta sig över bron utan att vi skulle behöva skämmas.

Vardagsdramatik

Mer dramatik än så här blev det inte den här dagen. Det svenska vägnätet förde oss på ett snabbt och effektivt sätt ner genom landet. När det började närma sig kväll insåg vi att vi befann oss i en synnerligen stor radioskugga där varken mobilsignaler eller annat nådde fram till våra apparater. Efter att ha fumlat omkring i blindo i ett par mil hittade vi äntligen en naturrastplats längst ute på en liten udde där även ett par andra husbilar hade tagit sin tillflykt för natten.

Brygga med stolar mitt ute i ingenstans - Ludwig Sörmlind

På denna natursköna plats funderade jag återigen på att ta mig ett kvällsdopp men efter moget övervägande bestämde jag mig för att bespara mina tillfälliga grannar det nöjet. Istället njöt vi (nåja) över den fullständiga avsaknaden av både Internet och mobilsignal och somnade som ovaggade barn på våra kuddar.

I nästa del snubblar vi över en snickerifabrik och tar in på camping.


Resdag 16 – från Ön till Tängerdalen

Relaterat innehåll

%d bloggare gillar detta: