Passa på! Husbilen i det här inlägget är nu till salu. Läs mer här!
När jag var 18 år gammal var det sista jag kunde tänka mig att jag 18 år senare skulle fara land och rike runt i en husbild tillsammans med en fru och två hundar. Välkommen till en reseskildring från min andra riktiga resa med husbil genom Sverige, sommaren 2017.
Doubt kills more dreams than failure ever will – Suzy Kassem
Går det att hoppa in i en husbil långt nere i Blekinge, köra upp genom landet hela vägen upp till Karesuando, vända tillbaka igen till Blekinge och ha kul under tiden man gör det? Det går alldeles utmärkt och det var precis på det här sättet jag tillbringade sommaren 2017. Resan började den 30 juli och vi var tillbaka igen där vi började får färd den 19 auguisti. Följ med oss på resan!
Jag är ganska ny när det kommer till husbilar och allt som hör husbilar till. Det här är inte min första långresa med hus på hjul men det är min längsta (hittills). 2016 gjorde vi vår jungrufärd och den gången kom vi hela vägen upp till Stekenjokk innan vi var tvungna att vända om för att hinna tillbaka till vardagslivet med arbete och allt annat som hör dit.
Läs mer: Roadtrip med husbil genom Sverige 2016
Året dessförinnan gjorde vi en likande resa, fast i vårt otroligt vackra grannland Norge. Den gången körde vi med en vanlig personbil och bodde på allt från 4-stjärniga lyxhotell intill vackra fjordar till bakluckan på bilen. Den här gången tog vi vårt hem med oss på färden.
Tillsammans med fru och två hundar rullade vi återigen ut på vägarna för ett oförglömligt äventyr sensommaren 2017.
Att utmana sig själv är något som jag försöker jobba med så ofta jag kan.
Av naturen är jag en orolig själ som gärna fastnar i grubblerier, tvivel och annat otyg och egentligen är jag själv min egen värsta fiende. Precis som ordspråket i början av texten låter göra gällande – tvivel dödar mer drömmar än misslyckande. Det här är en av mina karaktärsbrister men i och med att jag är fullt medveten om den kan jag också arbeta med den.
Att försöka hålla mig utanför min komfortzon, som i ärlighetens namn varit ganska så smal och liten, tvingar mig att utvecklas och få saker är så utvecklande som att göra nya saker som man aldrig provat tidigare.
För ett par år sedan kunde jag känna ett svagt obehag när min telefon ringde, nu har jag kommit så pass långt att jag utan att tveka glatt kör in på en bonngård och frågar första bästa bonde om vi skulle kunna få stanna över natten och kanske till och med få tillgång till lite el? Det här hade jag inte drömt om att göra för 10 år sedan – frågan är vad jag klarar av att utsätta mig för om ytterligare 10 år?
En sak är säker, jag vill inte dö nyfiken.
Om tanken på att köra alla dessa mil med en stor husbil genom hela landet
Jag älskar att köra bil, jag är däremot inte riktigt lika förtjust i att åka bil som passagerare. Som tur är har Malin inga som helst problem med det senare och tillsammans har vi färdats åtskilliga mil på vägar både i Sverige och Norge.
Inom en inte alltför avlägsen framtid ska vi försöka rulla ut över landsgränsen och avverka ett par mil på det vidsträckta europeiska vägnätet också.
När man färdas med djur ställer det ytterligare krav på avmaskning och rabiesbehandlingar (beroende på vilket land man avser passera och från vilket land man kommer körandes från). Vi bestämde oss därför tidigt för att hålla oss inom Sverige för att på hemmaplan verkligen utforska om livet med husbil är något för oss.
I efterhand kan jag konstantera att så var fallet. I ärlighetens namn kan jag finna mig dagdrömmandes om ett liv helt på hjul, men riktigt där är jag inte ännu. En sommar i husbil är precis hur jag vill spendera en sommar i Sverige. Därmed inte sagt att jag vill slå ner bopinnarna på en camping och sitta där på min tomt från semester dag 1 tills det är dags att återvända till jobbet.
Jag vill se saker, jag vill framförallt uppleva saker och jag vill göra det tillsammans med människor med samma inställning till livet och semestern.
Helst av allt vill jag undvika de allra största och mest vältrafikerade vägarna. Att färdas snabbast möjliga sätt från punkt A till B är bra och vettigt i vardagen, men nu var vi på semester. Förr i tiden gick varenda bilfärd kors och tvärs mellan samhällen och små byar, numera är det inte lika många små bensinstaioner och gårdsbutiker som man får nöjet att passera på sin väg dit man ska men vägarna man färdades på förr i tiden ligger oftast kvar även idag.
Där det finns vägar finns det körmöjligheter.
Så långt det är möjligt försökte jag se till att det var just på sådana små vägar vi skulle befinna oss på. Ibland fanns det ingen annan möjlighet för att hinna fram till ett lämpligt natthärbärge än att köra ut på en Europaväg, men de gånger det gick gjorde vi vårt bästa för att hålla oss i bakvattnet av den tunga transporttrafiken. Inte bara för vår skull.
Att vi väljer att spendera på semester på asfalterade vägar betyder inte att de som har vägarna som sin arbetsplats tycker om att ligga och trycka bakom en myskörande husbil med två spänningssökande själar i.
Med allt detta i bakhuvudet rullade jag ut från vår uppfart och direkt ut på första bästa stora asfalterade väg. De första resdagarna på vår roadtrip skulle gå på redan kända vägar och därför ville vi komma så många mil som möjligt i resans början. Det är långt upp till Sverige och vi hade mycket att se.
Resdag 1 – från Mörrum till Östergötland
Ut på husbilsäventyr
Inledningen på den här resan där målet inte riktigt var självklart började när jag vred om startnyckeln i vår Hymer. Skafferier och kylskåp var fulla och dess innehåll skulle räcka för flera dagars resande utan att vi skulle behöva stanna någonstans och leta efter mat.
För att hålla nere onödiga kostnader och istället se till att våra pengar räckte till möten med människor och nya upplevelser försökte vi undvika att gå ut och äta på restaurang eller att stanna till på dyra vägkrogar. Istället förskte vi vara självhushållande med mat och själva laga den mat vi planerade äta.
Det här visade sig vara lättare än jag trodde – så fort man kom bort från de allra största vägarna var det långt mellan snabbmatsrestauranger och dyra kiosker.
Vår tanke när vi under vinter och vår grovplanerade vår semester var att i det längsta undvika campingar och dylika inrättningar. Inte för att det på något sätt är fel med att tillbringa tid på en camping, men vi ville sköta oss själva i möjligaste mån utan att förlita oss på någon annan. Men för bekvämlighets skull behöver även vi lite då och då tillgång till el och kanske även en trådlös anslutning till internet för att hålla nere mobildataförbrukningen.
Tack vare solcellspaneler monterade på taket klarar vi av belysning, att ladda upp telefoner och att spola vatten (få saker är mysigare än att ta en varm dusch i en husbil en kylig, sommardimmig höstmorgon) men laptopen som majoriteten av denna text skrivs på behöver mer ström än 12V precis som min systemkameras batteriladdare.
Någon TV har vi inte med oss så jag hoppas och tror att solcellerna ska kunne leverera tillräcklig ström för den vardagliga förbrukningen mellan gångerna då vi kör husbilen och på så sätt kan ladda upp bilens bodelsbatteri.
Starten på vår roadtrip går från Mörrum
Blekinge utgjorde som så många gånger förr utgångsläge för vår resa och under eftermiddagstimmarna rullade vi ut från vår grusplan med sikte på något obestämbart mål norrut. Jag har i hemlighet tittat ut lite olika sevärdheter och lustigheter som vi ämnar besöka längs vägen.
Vi bestämde oss tidigt för att det inte är så noga vart vi kommer och så här på resans första dag har vi heller inget definitivt slutmål för vår resa.
Mitt kungarike för en hemlighet
Oturligt nog är jag verkligen jättedålig på att hålla hemligheter så jag har redan berättat om de flesta. Överraskningsmomentet är därmed borta men det spelar mindre roll i sammanhanget.
Tyvärr bjuder inte resans första dag på något större äventyr, dagen spenderades på vägarna för att vi skulle få en bra start på resdag två. Vi beslutar oss för att mjukstarta med ett par timmars körning och 288 kilometer senare slår jag av motorn på en liten parkeringsplats inne i ett naturreservat intill Vätterns strand.
Ett par mil norrut från Gränna hittade vi en liten plats där vi kunde laga middag, gå ut med hundarna och njuta av en ytterst försiktig solnedång över Vättern. Vi kom hit lagom för att hinna gå en liten promenad med våra djur och ändå hinna laga mat långt innan solen gick ner och under kvällen fick vi sällskap av ytterligare ett par husbilar tillsammans med en tältande familj.
Platsen kändes både trygg ochsäker och där det samlas många husbilar på ett och samma ställe blir det automatiskt så att man håller ett vakande öga på varandra. Om någon skulle behöva låna verktyg, eller kanske någon krydda av något slag så är hjälpen aldrig speciellt långt borta.
Allemansrätten låter oss vara väldigt fria så länge vi håller oss från att köra omkring i terrängen med våra husbilar och det gäller att värna om den.
Klick, klick!
Jag drivs att ett omättligt behov av att dokumentera mina omgivningar och mellan matlagning och uppletning av någonstans att slå läger för natten packade jag för första gången den här resan upp min kamera från sin kameraväska och begav mig ut på jakt efter ett motiv.
Solnedgången som förhoppningsvis skulle bjuda oss på lite färger på himlen var väldigt blygsam och passerade utan att lämna något bestående intryck på oss.
Alldeles intill den lilla parkeringsplatsen låg en naturhage där en flock får gick omkring och idisslade. Då och då bräkte ett av fåren lite planlöst, och direkt därefter svarade ett annat får och så här fortskred kvällen. När natten kom tystnade både djur och det avlägsna bruset från E4:an med sin tunga trafik som låg bara någon kilometer bort.
Första dagen är över
Vi var i största allmänhet nöjda över att ha kommit iväg på vår resa. För att hinna med något mer än att bara köra bil ska vi detta året försöka hålla ner antalet restimmar per dag och istället försöka uppleva mer på de platser där vi hamnar men för att få en riktig bra skjuts på äventyret ska vi försöka starta tidigt för att hinna så långt norrut som möjligt tills vi når de outforskade vidderna.
Förra året kom vi inte högre upp än Stekenjokk. När man befinner sig där så känns det som om man är väldigt långt norrut men i själva verket har man knappt kommit halvvägs genom landet och det här året har vi siktet inställt betydligt högre upp än så.
Var vi hamnar i morgon vågar jag inte riktigt sia om men det är också det som är en del av charmen med hela äventyret.
Läs vidare för att följa med på resan!