Ranchen vid Ankarvattnet

Uppdaterad 3 september, 2017

En lugn och vacker morgon mötte oss intill Ljusnans strand någonstans i utkanterna av Härjedalen. Hittills hade vår resa utan mål gått över förväntan och det här året hade vi kommit längre norrut på färre dagar än förra året. Det veliga farandet kors och tvärs över landet som vi sysselsatte oss med då har i år bytts ut mot ett någorlunda målmedvetet körande ungefär i den riktning vi ämnar tillbringa natten.

Förra årets resa var visserligen vår jungfrufärd med husbilen som vid det här laget har hunnit bli en del av hushållet, nästan som en egen familjemedlem. Vi lär oss trots det fortfarande nya saker om bilen som vi inte uppfattade under själva genomgången vid köpet.

Jag märkte exempelvis häromdagen att takfläkten har mer än en fart åt bägge håll. Ärligt talat är chansen stor att det här säkert står att läsa i någon av de många tegelstenstjocka romanerna på tyska som följde med bilen men min tyska är i princip obefintlig och den enda översatta boken lämnar en del övrigt att önska.

Koll på camping

Malin, som nästan verkar född på väg till eller från en camping, har större koll på saker och ting och tillsammans reder vi ut de flesta bekymmer. Om det skulle vara så att man inte har några bekymmer så brukar jag vara ganska bra på att orsaka sådana.

Ett exempel på ett sådant självskapat bekymmer skulle kunna vara detta: Av logistiska skäl förvarar vi stolarna vi sitter på utomhus inne i duschkabinen. Det blir under en genomsnittlig resa ganska många i- och urlyftningar av dessa stolar. Igår lyckades jag med konststycket att stöta till reglaget på vattenkranen ytterst lite så att ett obemärkt droppande sattes igång.

Det här märkte vi inte förrän nästa gång vi stannade till. Då hade vi lyckats spola ut 75 procent av färskvattentanken direkt ner i avloppet. Sånt händer, någon dag senare hittade vi ett tappställe och ordningen blev återställd.

Mot den stora vildmarken

Innan vi tog sikte mot den enda väg som jag planerat att köra på styrde vi mot Sveg för att fylla på allt från diesel till lite läslitteratur och slutligen lite proviant.

Fulltankade på alla sätt och vis tog vi oss upp längs den vindlande inlandsvägen hela vägen till starten på Vildmarksvägen. Den här vägen förälskade jag mig i redan förra gången jag färdades på den och i år tycktes den vara i bättre skick än sist.

Upp och ner mellan berg och dalar ålades vi oss fram. Den ena tänkbara platsen för att spendera natten efter den andra passerades men ingen kändes riktigt rätt. Så här års tror jag att vildmarksvägen är en av Sveriges husbilstätaste vägar och de bästa platserna var sedan länge upptagna. Klockan började närma sig åtta på kvällen och en svag hunger började kännas i magtrakten.

I senaste laget

Ett par mil innan Stekenjokk, ett av få delmål vi har, hittade vi tillslut platsen för natten. Tillsammans med ett par andra husbilar, husvagnar och en och annan tältande motorcyklist väntar vi in mörkret.

Här fick vi för första gången sedan avfärd tillgång till 230 Volt vilket gör att samtlig apparatur från kameror till datorer får chansen att ladda upp sig igen.

Naturen här uppe är lika häpnadsväckande vacker som jag minns den. Mer än en gång drar jag mig till minnes vår halvplanerade Norgeresa för ett par år sedan. Den gången färdades vi i personbil.

Tanken var att tillsammans med hundar och packning tillbringa nätterna i bakluckan men i verkligheten blev det inte mer än en natt där. Resten tillbringades på allt mellan vandrarhem till regelrätta hotell.

Närheten till Norge

Det märks att Norge ligger alldeles intill husknuten. Som närmast tror jag att vi körde ynka 6 kilometer från den norska gränsen. Det gör att landskapet här och där är minst lika imponerande som i det norska fjordlandskapet och ibland råmar till och med korna på nynorska.

De höga bergen tillsammans med de djupa dalarna gör att tillgången till Internet eller ens vanlig mobiltäckning är långt ifrån självklart vilket gör att när du läser det här inlägget har vi hunnit långt bort från platsen där det skrevs.

Sen kväll vid Ankarvattnet - Ludwig Sörmlind
Sen kväll vid Ankarvattnet.

När vi återigen har kontakt med omvärlden kommer vi precis ha färdats längs med landets tredje högsta väg, högt över trädgränsen. Med lite tur kommer vi dela sovplats med en och annan ren och med lite otur en försynt björn eller två.

På återseende

Ranchen vid Ankarvattnet heter egentligen Lia Ranch. Klicka här för mer information.

Dela:

2 svar på “Ranchen vid Ankarvattnet”

Tack för att du kommenterar!