På andra sidan spåret

På väg till jobbet går det mesta på rutin. In i bilen, ner på E22:an, sväng av i Karlshamn och vips så är jag framme. Vissa mornar känns det nästan som att jag kör på rutin och knappt minns hur jag jag tog mig från min uppfart till parkeringsplatsen på mitt arbete. När jag kör hem däremot kan jag ofta kosta på mig att ta olika långa vägar hem. Då har jag oftast inte alls lika bråttom som på mornarna och kan ta mig tid till att stanna och lukta på blommorna, så att säga.

Fredagar betyder för mig som för många andra slutet på en arbetsvecka och starten på en helg. För mig som undviker att ruta in min fritid och låta fasta tider styra mina förehavanden var den här helgen inte riktigt som en vanlig.

Under semestrar och andra lediga stunder låter jag i möjligaste mån magkänslan bestämma och styra mig dit jag hamnar. Husbilsresan i somras är ett typiskt exempel på det, den gången hamnade jag i Karesuando.

Läs mer: Karesuando – Vid vägs ände

Riktigt så exotiska blev inte mina omgivningar den här fredagen. Min vana trogen hade jag glömt både kamera, minneskort och stativ hemma, och samtliga dessa är ingredienser för en lyckad bild. Jag insåg snabbt att jag därför inte hade så mycket val än att direkt åka hem och hämta dessa för att sedan åter bege mig till Karlshamn där min fru redan väntade på mig.

Landsvägen istället för Europavägen

När jag åter rullade ner mot påfarten till E22:an ångrade jag mig i sista stund, stängde av blinkersen och fortsatte istället mot Vekerumsvägen. Den vägen går nämligen längs med ett järnvägsspår och där man svänger över mot Gunnön kan man under skymningen och dygnets mörka timmar se Södras stora anläggning långt bort i bakgrunden med ett par vackra hus i förgrunden.

Läs mer: Smultronställen i Karlshamn

Platsen var rätt men jag var för tidig. Av bruket ser man på bilderna inte mer än rökpelarna från de många skorstenarna.

Panorama mot Södras anläggning i Elleholm - Ludwig Sörmlind

Bilden är ett handhållet panorama fotograferat med ett 70-200 mm objektiv utan bildstabilisering. För att vara någorlunda säker på att komma hem med ett par användningsbara bilder på minneskortet ställde jag in kameran från manuell till bländarprioritet och lät kameran själv styra ISO-värdet.

På andra sidan spåret

Rälsen bakom mig gapade tom och det verkade inte komma något tåg rullandes inom en överskådlig framtid. Jag rannsakade mig själv där jag stod med kameran i högsta hugg men tillslut vågade jag inte låta min arma fru vänta längre på mig så jag packade ihop, satte mig i bilen och rullade vidare in mot Karlshamn.

Tomma tågspår - Ludwig Sörmlind

2 tankar på “På andra sidan spåret

  1. För mig är det tvärtom, när jag slutar jobbet vill jag hem så fort som möjligt, men på mornarna skulle jag kunna kosta på mig en timme extra. Men vid denna årstiden s spelar det ingen roll, mörkt när man kör till jobbet, mörkt när man kommer hem. Jag har alltid kameraväskan med de objektiv som jag använder mest, med mig i bilen, förutom till jobbet.

    • Så var det för mig förr i tiden när jag hade längre sträcka att köra till jobbet. Som längst har jag pendlat cirka 90 km till jobbet och då gillade jag att ”vakna till” i bilen och störde mig inte särskilt på att det var långt att köra. Men hem ville jag till snabbt.

      Idag har jag bara 9 km ungefär från hemmets dörr till arbetet, oavsett om jag tar cykel eller bilen och det är nästa för kort ibland. Då kan det passa med en liten extra sväng förbi något fint på vägen hem. :)

Tack för att du kommenterar!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.