Kategori: Kringsnack

Uppdaterad 3 september, 2017

Vi började närma oss östkusten på vår resa som nu hade tagit riktning söderut. Morgonens frukoststund spenderades intill det mäktiga Jockfallet och när vi var mätta, glada och började känna oss allmänt nöjda och tillfreds med tillvaron började det bli dags att snegla lite på kartan.

Med vana händer städades allt lösöre, som annars skulle farit omkring i bilen under färden, undan och samtliga lådor låstes. Runt husbilen flängde en otroligt glad man omkring på en åkgräsklippare och när han väl kommit så nära vår husbil att vi kunde räkna antalet skäggstrån på hans hakspets började det bli läge att lämna platsen vi spenderat natten på och återigen fara ut på de norrländska vägarna. Fortsätt läsa ”Sittplats för två”

Uppdaterad 3 september, 2017

När jag slog upp ögonen på morgonkvisten drog jag som vanligt bort gardinen för att förvissa mig om mina omgivningar. Den här morgonen såg jag inte ett dugg. En tjock dimbank täckte hela berget Luossavaaras topp inklusive vår husbil. Med hjärtat i halsgropen navigerade jag mig ner för de leriga, spåriga vägarna som ledde tillbaka ner mot asfalten och i förlängningen Kiruna.

Det finns dom som säger att Kiruna ligger så långt bort att till och med Gandalf skulle tröttna på vägen hit och i normala fall kan jag vara beredd att hålla med, men nu när vi befann oss i staden som är i förändring kunde vi inte hålla oss från att ta ett par varv i stan och se oss omkring. Fortsätt läsa ”Från renar till vattenfall”

Uppdaterad 3 september, 2017

Det här med att inte ha en färdig resplan går oftast ganska bra men det kan också slå en aning fel. När vi vaknat upp på morgonen av en liten envis solstråle som letat sig in genom en springa mellan mörkläggningsgardinen och väggen insåg vi helt plötsligt att det hade hunnit bli vår bröllopsdagn.

Man kan fira bröllopsdagar på mängder utav sätt och ett av dom är på en halvfuktig gräsmatta i Karesuando. Det var ett sätt som jag inte hade som förstahandsalternativ, problemet var att jag inte hade någon plan B heller.

Ett planeringsmöte för firandet av vår bröllopsdag fick dock vänta, vår första plan för dagen var att göra rätt för oss och betala nattens uppehälle, varför vi sov på krita kan du läsa mer om i det föregående inlägget. Fortsätt läsa ”Höga berg och djupa gruvor”

Uppdaterad 3 september, 2017

Två nätter på den lilla gården i Jokkmokk hade börjat göra mig lite lätt rastlös. Vid det här laget hade jag lärt känna samtliga djur och hälften av besökarna. Den tredje dagen på gården inleddes med det dova motorljudet från den ombyggda frivilligbrandbilen jag nämnde i det tidigare inlägget, och när vi såg den glada holländska familjen försvinna bort bakom receptionsbyggnaden väcktes reslusten även i oss.

Det stora frågan idag, precis som alla andra dagar hittills, bestod av två ingredienser. Den ena handlade om var vi skulle åka idag och den andra om hur vi skulle ta oss dit. I takt med att solen så sakteliga tinade upp våra kroppar rådfrågade jag kartan och det dröjde inte länge innan jag insåg att Sverige faktiskt började ta slut.

Västerut eller Österut

Som jag såg det där och då hade vi två val, antingen hålla västerut mot Abisko eller fortsätta vägen fram och till slut hamna i Karesuando. Fortsätt läsa ”Karesuando – Vid vägs ände”

Uppdaterad 9 september, 2017

Jag har ingen närmare tidsangivelse för när jag senast bevistade trakterna kring polcirkeln annat än att det med största sannolikhet var mycket länge sedan. Idag var dagen då bedriften upprepade sig och jag kände inte direkt igen mig. Under vår vistelse vid de brusande Trollforsarna fick vi ett par restips av våra medövernattare.

Ett av tipsen handlade om kojor i träden på något som skulle visa sig vara i dyraste laget och det kändes orimligt att köra upp en husbil från lilla Blekinge tvärs genom hela landet för att sedan lämna bilen på marken för att krypa upp i ett träd för att sova.

Efter lite detektivarbete slutade det med att vi hittade ett litet gårdsmejeri utanför Jokkmokk. Hundarna lovade dyrt och heligt att låta eventuella höns, tuppar och andra kreatur vara ifred och vi tog sikte mot staden som fostrade fenomenet Jokkmokks-Jokke. Fortsätt läsa ”Gården norr om polcirkeln”

Uppdaterad 3 september, 2017

Det kan inte ha undgått någon att jag gärna undviker grusvägar. Att färdas på en stenhårt packad, snustorr grusväg men såna där små lustiga, guppiga räfflor som man nästan bara ser i håret på långhåriga unga tjejer som lagt 4 timmar med en vågtång strax innan de ska iväg och lussa på något äldreboende i luciatåget är direkt plågsamt ibland. Under mina första övningskörningslektioner med min far lärde han mig att det finns två sätt att tackla usla grusvägar, försiktigt eller med öppna spjäll.

Att öppna spjällen i husbilen och susa över dessa helvetesgupp är inte att rekommendera om man vill ha en hel servis kvar när man kommit till slutet på grusvägen. Således finns det bara smygandet kvar.

Norrland är full av guppiga grusvägar och men vägen ner till Piteälven och Trollforsarna var ett undantag. Den här grusvägen var plan, helt utan spår och ledde raka vägen ner till vattenbrynet. Här började kvällens äventyr. Fortsätt läsa ”Akta den björn som visslar”