Uppdaterad 19 november, 2017

Alla resor har sitt slut och vid det här laget började det bli svårt att bortse från det faktum att även vår resa började lida mot sitt slut. Vi har nu nått den sista veckan av resande och på vår färd neråt landet fann vi oss till slut vid trakterna runt Svartberget.

Här bröts det en gång i tiden både järnmalm och kalk och än idag går det att se spår av verksamheten, från botten på kalkbrottet ända upp till toppen på Svartberget.

Ingenting av det här visste vi något om när vi svängde in på resans hittills sämsta väg om man ser till vägens skick.

Åker, väg eller bombkrater

Här och där dök enorma vägarbeten upp där vägen nästan helt och hållet var ersatt av vad som mest liknande en bombkrater. Efter flera kilometers krypande upp, ner och igenom håligheterna i vad som skulle likna en väg förbyttes gruset äntligen till asfalt igen och jag kunde till slut växla upp till fyrans växel.

Vår färd kors och tvärs genom landet hade lett oss in i Vindelns kommun i vackra Västerbotten. Här hittade vi en liten ort vid namn Hällnäs.

Kärleksudden

Det var inte så mycket orten som gjorde att vi valde den här platsen för vår nattlogi, alldeles utanför samhället körde vi nämligen förbi en vacker plats alldeles intill Vindelälven. Den uppmärksamme läsaren minns att vi stannat till vid Vindelälven en gång innan, den gången var vi på väg norrut. Den här gången var vi på väg hemåt.

Vindelälven är lång, nästan 45 mil, och den här delen av älven var ny för oss. Platsen som lockade oss att stanna till hette Kärleksudden och alldeles intill älven bredde en sandstrand ut sig.

Sandstranden vid Kärleksudden - Ludwig Sörmlind
Sandstranden vid Kärleksudden.

Ett anslag på platsen instruerade oss att ta oss in till servicebutiken inne i samhället där vi träffade ett glatt affärsbiträde som hälsade oss välkomna. Vi fyllde på förråden och inne i den lilla affären gjorde vi något som vi inte brukade. På stående fot bestämde vi oss för att stanna två nätter.

Intill Vindelälvens strand

Under skuggan av en stor gran fällde vi ut markisen och gjorde oss hemmastadda. Stranden gapade tom framför oss och tystnaden bröts endast av ljudet från en avlägsen motorsåg någonstans i fjärran.

Det hela var inte långt ifrån en idyll och av oklar anledning fick jag för mig att hoppa ner i älven för ett litet kvällsdopp. Både hundar och fru stirrade storögt på mig när jag frustande simmade ut i den klara älven.

Lugnt vatten i Vindelälven - Ludwig Sörmlind
Lugnt på ytan. Vindelälvens vattenyta var i stort sett spegelblank.

Ganska snabbt fick jag lära mig att Vindelälven är just en älv. Ett par simtag ut befann jag mig helt plötsligt mitt ute i strömfåran och fick anstränga mig för att ta mig tillbaka till den lilla stranden igen.

Ungdomens drönare

Under tiden som jag plaskat runt i det kalla vattnet hade vad jag förmodade var traktens ungdomar samlats på den lilla parkeringsplatsen intill. Solen började gå ner och jag insåg att det kanske var läge att ta på sig torra kläder igen och återvända till husbilens värme.

En drönare bröt tystnaden när den ilsket surrande lyfte från parkeringsplatsen och tog sikte mot mig. Fram och tillbaka, uppåt och neråt for den lilla gynnaren och ungdomarna fnissade borta på parkeringen. Helt plötsligt steg den kraftigt för att återvända till parkeringen igen. Strax efter for ungdomarna iväg och vi var återigen ensamma.

En extra vilodag

Dagen därpå förflöt ungefär likadant. Solen gjorde ihärdiga försök att tränga igenom molntäcket och lyckades så också under långa stunder. Stranden fortsatte att vara tom trots att det nu blivit lördag.

En dag utan bilkörning var ett välkommet inslag och vi gjorde vårt bästa för att ta vara på den.

I nästa del tar vi oss över Höga Kusten-bron och börjar närma oss favoritorten Sveg igen.

Sittplats för två
En bortglömd BMW

Lämna gärna en kommentar!

%d bloggare gillar detta: