Resdag 6 – från Råstrand till Trollforsen
När vi vaknade upp på gräsmattan intill Vindelälven började dagen som de flesta andra dagar. Kaffe bryggs, vi pussar varandra godmorgon och hundarna får en välbehövlig morgonstund med lite lek, bus och stoj. Den här dagen var inget undantag och medan kaffet rann ner för våra strupar och berika vårt blod började vi så småningom fundera på hur resten av dagen skulle te sig.
Ensamhet, eller rättare sagt enslighet, har sina fördelar och förtjänster men det går faktiskt att få för mycket av den också. Själv lider jag inte men min fru är en social varelse som lite då och då behöver andra människor för att blomma ut helt och fullt, medan jag själv lika gärna hade kunnat sitta en månad på en sten i skogen och spela flöjt.
Vi bestämde oss därför för att bara spendera en natt i Råstrand. Raskt packades både bord, stolar och hundar in i bilen och med full färskvattentank hade vi återigen hela Sverige för våra fötter.
Det oändliga landskapet
Det här har varit ett genomgående tema för hela resan. Vi har haft så få fasta planer som möjligt och verkligen försökt fånga dagen såsom den kommer. Norrland är stort och att ens tro att det går att se hela under en enda semesterresa är nog dumt.
För att slippa stressa för att hinna med så mycket som möjligt vänder vi helt enkelt fören norrut och rullar ut på vägarna, eventuella delmål och sevärdheter bestämmer vi när vi ser dom. Grodkällan i Auktsjaur fick bli ett sådan delmål.
Kallkällan med det klara vattnet
Solen stod högt på himlen när vi svängde av E45:an och rullade in på ytterligare en grusväg. Efter ett par svängar till höger och vänster stannade vi till vid en liten skylt som skvallrade om Grodkällans existens.
En snickrad spång ledde in mellan träden och det här visade sig bli dagens äventyr. Till slut fann jag mig alltså stående intill kanten av något av det klaraste vatten jag någonsin sett. Det delade sin turkosa färg med smältvattnet i vattendragen i det norska fjordlandskapet.
Möten med andra människor
I botten av kallkällan pressade sig grundvattnet under tryck upp vilket gav källan ett levande uttryck. Dagdrömmandes, och med blicken ner i det klara vattnet väcktes jag ur mina funderingar av en yrvaken, skäggig luns som tydligen hade spenderat natten i ett orange tält alldeles intill källan.
Ett tandlöst flin mötte mig och jag nickade glatt tillbaka. Mannen på andra sidan källan svarade med att hiva ner sina shorts i källan. När det smutsfläckiga klädesplagget bröt vattenytan bröts också min förtrollning och jag tog ett par steg tillbaka.
Väl tillbaka på grusvägen igen blev nästa projekt att hitta en vettig vändplats. Att vända en 7 meter husbil på en liten grusväg mitt i skogen kräver sin plats men tillslut hittade jag en lämplig avtagsväg.
Tillbaka till asfalten
Med målet att hitta tillbaka ut på E45:an vändes skutan helt om. Vi hann knappt komma upp i styrfarten innan husbilen vrålade till. Det här var ett ljud som jag inte hört innan från vår husbil men min bakgrund som bilmekaniker gjorde att jag direkt misstänkte vad det handlade om. AC-kompressorn stod still.
Lyckligtvis går det att med hjälp av en knapptryckning stänga av AC:n och jag stannade bilen. Några minuter senare var problemet åtgärdat och både rem och kompressor snurrade fritt och lätt igen. AC:n vågade vi inte sätta på förrän vi var ute på asfalterade vägar igen, fritt från skvättande stenar stora som knytnävar.
Mot Trollforsen
Sovplats för natten hittade vi med lite hjälp av Internet. Det smått magiska namnet Trollforsen lockade oss och efter någon timme hittade vi ner till Piteälvens strand där den mytomspunna forsen var belägen.
Här var vi långt ifrån ensamma. Längs den kilometerlånga vägen som vackert slingrade sig ikapp med Piteälven stod den ena farkosten efter den andra uppställd intill vattnet. Snillrika vattenuppsamlingsanordningar iform av hinkar vid diverse rännilar av vattendrag och regnvatten samsades mellan informationstavlor och utedass. Vi tog oss en plats en bit bort från närmaste bil och gick så småningom ut för att utforska omgivningarna, nyfikna blickar mötte oss där vi så sakteliga tog oss närmare den brusande Trollforsen.
I nästa del blir Malin skrämd av en Norrlännings visslande som en björn och jag träffar ett fan.