Scrolla längst ner för senaste nytt!
Sedan urminnes tider, eller åtminstone så länge som jag kan minnas, har jag haft ett födelsemärke på mitt smalben. Det har under hela min uppväxt varit ganska mycket mörkare än övriga födelsemärken. Jag har varken tänkt på det särskilt ofta då det inte har märkts av eller påverkat mig på något sätt – fram till nu.
En kväll för ett par veckor sedan märkte jag att mitt smalben helt plötsligt började klia oerhört mycket, jag tänkte inte mer på det och kliade helt enkelt tillbaka. Kliandet gav inte med sig och vid sänggåendet samma kväll inspekterade jag mitt ben i jakt på vad jag trodde var en fästing eller kanske ett myggbett. Istället hittade jag mitt svarta födelsemärke som inte längre var svart.
Istället för ett liten svart prick med en tydlig skarp kant hade jag nu en mörkbrun lurig, lite större prick med röda kanter och något som liknade ett hål mitt i. Jag blev lite förbryllad men där och då insåg jag att det inte var så mycket mer att göra än att gå och lägga sig. Morgonen därpå hade kliandet tilltagit och när jag kliade tillbaka började märket blöda och fortsatte att göra så under flera timmar. Dags att anlita experterna.
Vårdcentralen nästa
En telefontid till vårdcentralen bokades. Förr i tiden hade vi på min lokala vårdcentral drop-in där man helt enkelt kunde sätta sig och vänta på att få tillträde till en doktor. Så fungerar det inte längre, istället ringer man upp, får en telefontid om dessa inte har hunnit ta slut för dagen, och till sist får man prata med en sjuksköterska eller liknande som sedan bestämmer nästa steg.
Av sjuksköterskan fick jag rådet att kleta på lite receptfri hydrokortisonsalva för att lindra klådan och en läkartid två veckor senare ordnades.
Under dessa två veckor hann födelsemärket ändra utseende ytterligare en gång och helt plötsligt blivit nästan dubbelt så stort, detta gjorde att jag nästan hann bli lite orolig.
När dagen för läkartiden äntligen kom stod jag med mössan hand på utsatt tid 11.40 i väntrummet på Samaritens vårdcentral. 10 minuter senare var jag på väg ut mot parkeringen igen med läkarens ord ekandes i huvudet. “Den där måste vi ta bort – i Karlskrona”.
Första mötet med hudmottagningen
Ett par dagar senare ringde Hudmottagningen upp och bokade in mig tisdagen därefter till hudmottagningen i Karlskrona. Ett par nervösa dagar väntade. När tisdagen äntligen kom och jag satt i väntrummet borta på Blekingesjukhuset i vår grannstad visste jag inte vad jag skulle tro eller vad som skulle hända.
Förra gången jag var i kontakt med vården i samband med ett födelsemärke var processen kort. Då togs den bort direkt på vårdcentralen, skickades på analys och ett par veckor senare hade jag ett brev i brevlådan som glatt meddelade att det inte var någon fara. Den här gången verkade det annorlunda.
En doktor tog emot på sitt rum och klämde och kände på min nedre extremitet en bra stund. Diverse förstoringsglas och lampor plockades fram och användes när han skärskådade mitt stackars smalben. Med pannan i djupa veck tillkallades en kollega som även hon nagelfor mitt lilla födelsemärke som jag vid det här laget började misstänka inte var så ofarligt som jag hoppades.
Läkarna ursäktade sig och lämnade rummet. En kvart senare skickade dom hem mig. Det skulle bli operation.
Jag hann knappt komma hem innan telefonen ringde igen. En operationstid var bokad och jag var varmt välkommen tillbaka till hudmottagningen redan veckan därpå.
Tillbaka till operationssalen – snabba ryck!
Jag har haft turen att slippa utsätta mig för några större operationer. I 20-årsåldern sprack min blindtarm under kaosartade former, ett par år senare bröt jag båtbenet och fick knata runt med armen paketerad i gips i 3 månader men värre än så har det inte varit. Operationer gör mig illa till mods och att den skulle ske under lokalbedövning gjorde mig inte lugnare.
Väl tillbaka i väntrummet möttes jag av en sjuksköterska helt inklädd i plast. Jag frågade om hon klätt upp sig bara för mig och det hade hon. Tillsammans lunkade vi bort till operationssalen där jag möttes av en en liten smal brits, en skiljevägg på hjul och panflöjtsmusik. Den i plast invirade damen rakade med van hand mitt ben och en läkare av något slag anslöt. Utan att gå in på närmare detaljer sprutades bedövningsmedel in i mitt ben, en slamsa kött med tillhörande ful leverfläck plockades bort, och till sist packeterades jag ihop igen.
Jag tog en selfie med slamsan, men den är inte lika fotogenisk som jag, och får därför inte vara med i bloggen. Jag fick berättat för mig att slamsan skulle skickas till en patolog som skulle gå lös på den med mikroskop och skalpell och sedan meddela sina fynd tillbaka till hudmottagningen.
9 stygn i benet
Med ett plåster av större modell och 9 stygn i benet stapplade jag hem igen och bestämde mig för att inte tänka så mycket mer på det. Det löftet lyckades jag hålla i ungefär 10 minuter. Benet dunkade i takt med 90-tals-rocken som min granne envist spelar i sitt garage och under de kommande dagarna hade jag googlat och läst de första 10-sidorna på Google med sökresultat på sökningen “hudcancer”.
En tid för borttagning av stygnen var bokat igen till två veckor senare, då hade förhoppningsvis också provsvaren kommit tillbaka.
Istället för att springa omkring och oroa mig för vad de har tagit bort från mitt ben och vad som kanske finns kvar där bestämde jag mig för att i möjligaste mån försöka leva i nuet och inte oroa mig mer än nödvändigt. Då det inte fanns något jag kunde göra för att påskynda eventuella provsvar gjorde jag mitt bästa för att inte grubbla över det hela.
Tillbaka på hudmottagningen ytterligare en gång
Den 25:e oktober satt jag återigen i väntrummet borta i Karlskrona. Samma läkare som tagit emot mig första gången den där gången för ett par veckor sedan ropade upp mitt namn och vi gick in i hans mottagningsrum. Provsvaren var tillbaka.
Jag har hudcancer. Malignt melanom. Men vi tog den tidigt.
Tumörens tjocklek var under 1 mm och mina lymfkörtlar undersöktes och verkade opåverkade. Malignt melanom har nämligen den dåliga egenskapen att den gärna bildar metastaser, dottertumörer, och dessa sprider sig ofta till lymfkörtlarna. Eftersom min tumör inte hade hunnit växa till sig så mycket gjordes bedömningen att jag inte behöver göra någon portvaktsbiopsi. Däremot behöver jag göra ytterligare en operation av benet, den här gången större.
Ytterligare operation
När du läser det här rullar jag precis in till kirurgerna i Karlskrona för min andra operation, och med det vill jag berömma sjukvården i allmänhet och hudmottagningen i synnerhet.
Från första läkarkontakt till en andra operation hann det bara gå en månad. I alla led har jag blivit tagen på stort allvar och jag har fått all information och stöd som jag kan tänkas behöva. Mycket bra! Ett standardiserat vårdförlopp för hudmelanom infördes 2016 och i mitt fall tycker jag att det här har fungerat utomordentligt bra.
Cancerforskningen går hela tiden framåt. Läs gärna mer hos Cancerfonden och överväg gärna att ge dom ett bidrag.
Tack lilla fru för allt du gör!
Uppdatering 2017-11-17
Operationen gick kanon även om jag inte riktigt var med på vad som hände eller vad som gjordes. Jag är hemma igen och pustar ut med ett ben full av stygn och ett par hundar i knät. I takt med att lokalbedövningen släppte tvingas jag inse att springa upp och ner för stegar inte var vad jag behöver just nu.
Uppdatering 2017-12-04
Idag damp brevet som jag väntat på ner i brevlådan. Världens bästa kirurg Rutger meddelar skriftligen att den läskiga biten han karvade bort under den senaste operationen nu återkommit från mikroskopiundersökningen med goda nyheter. Inga spår av malignt melanom! Ett par veckors orolig väntan är mu över och jag kan börja på nästa livskapitel. Ett helt nytt sätt att förhålla sig till livet börjar nu. Månatliga inspektioner av samtliga kvarvarande födelsemärken skall nu genomföras och solen skall undvikas i möjligaste mån.