Från renar till vattenfall

Uppdaterad 3 september, 2017

När jag slog upp ögonen på morgonkvisten drog jag som vanligt bort gardinen för att förvissa mig om mina omgivningar. Den här morgonen såg jag inte ett dugg. En tjock dimbank täckte hela berget Luossavaaras topp inklusive vår husbil. Med hjärtat i halsgropen navigerade jag mig ner för de leriga, spåriga vägarna som ledde tillbaka ner mot asfalten och i förlängningen Kiruna.

Det finns dom som säger att Kiruna ligger så långt bort att till och med Gandalf skulle tröttna på vägen hit och i normala fall kan jag vara beredd att hålla med, men nu när vi befann oss i staden som är i förändring kunde vi inte hålla oss från att ta ett par varv i stan och se oss omkring.

Långt blir trångt

När vi tröttnat på att navigera 7 meter husbil fram och tillbaka till Kirunabornas stora förtret tog vi sikte mot Jukkasjärvi. Ishotellet var det som lockade och trots att det var i början på Augusti och osedvanligt varmt i luften så är ishotellet i drift ändå och håller sig kallt med hjälp av solenergi.

Den här gången spenderade vi inte natten här utan vi nöjde oss med en snabb titt. De enda hundar som har på ishotellet att göra är de Husky-hundar som kör hundspann under vintermånaderna.

Våra djur föredrar värmen i husbilen. Allt du behöver veta om Ishotellet i Jukkasjärvi hittar du på deras hemsida. Du hittar länkar till samtliga besöksmål i slutet av inlägget.

In mot centrum

Jukkasjärvi var bra mycket mindre än vad jag trodde att det skulle vara. När vi svängde ut från ishotellets parkering och körde längre in mot vad jag förmodade var de centrala delarna tog vägen helt plötsligt slut invid en kyrka och ett samemuseum.

En närgången och glad ren - Ludwig Sörmlind
En glad ren som mer än gärna blev både matad och klappad.

Malin fick vittring på ren och satte sig spikrakt upp. Hundarna märkte ingenting utan hade somnat tryggt, invirade i varandra.

Efter ett par sekunder såg vi också renarna och vi bestämde oss för att titta in till vad som skulle visa sig vara något av det roligaste vi skulle ta oss för.

Ren-cowboy

I receptionen alldeles intill inhägnaden träffade vi två flickor som stod redo att ta emot oss bakom disken. Vi började kallprata och det dröjde inte länge innan våra dialekter kom på tal.

Blekingska verkar inte höra till vanligheterna i Jukkasjärvi och min märkliga hybriddialekt som till största del består av någon slags stockholmska uppblandat med Blekingska och med tydliga influenser av Västgötska ska vi inte tala om.

Det visade sig att den ena av tjejerna var mer eller mindre född i Karesuando, där vi precis hade varit, och de tittade frågande på oss och undrade hur vi hade kommit på tanken att köra hela vägen dit. Det hade vi lite svårt att svara på och vi redogjorde för vår obefintliga och glatt improviserade resplan.

Malin berättade varifrån i landet vi kom, att Gott-Gott-i-Gott-Gott-jingeln förmodligen är vad de kommer att tänka på när det kommer till Karlshamn och att Blekinge inte alls ligger strax söder om Göteborg.

In till renarna

Beväpnade med en kopp med pellets (som renarna var helt stormförtjusta i) tog vi oss in på utställningsområdet. Vi hittade tonvis med information om Samerna och dess leverne och jag hittade en lasso.

Lasson fick vänta, istället tog vi oss in i reninhägnaden. Min erfarenhet av renar sträcker sig till att de gärna står och glor mitt uppe på bilvägar och att man då tydligen ska hänga på tutan och sedan putta till dom lite med sin bil.

Det sistnämnda lät jag dock mina medtrafikanter stå för. Att putta på renar med en Hymer är som att försöka lägga besticken i rätt fack i lådan med hjälp av en grävskopa.

Klickande renar

Inne bland renarna rådde ett besynnerligt lugn. Detta lugn skulle hålla i sig ungefär 10 sekunder innan tystnaden bröts av ett märkligt klickande ljud. Jag stod och fipplade med telefonen för att få igång videofunktionen och var lite dåligt uppmärksam på anstormningen av renar som såg ut att komma från alla håll.

Helt plötsligt var vi omringade av klickande renar med horn stora som parabolantenner. Malin fick raskt vara foderansvarig och jag sprang och gömde mig bakom den minsta renen medan de andra bjässarna ivrigt slickade i sig hela muggen av pellets och mer därtill.

För mig som betongfödd 08:a var det här något av en kulturkrock. Jag hämtade mig dock raskt när jag kom ihåg lasso-stationen alldeles utanför reninhägnaden.

Ett försök tilll

Kast efter kast efter kast hivades iväg och tillslut fattade jag tekniken. Jag fångade ren efter ren och kände mig som en första klassens byfåne på High Chaparall.

I ärlighetens namn måste jag erkänna att renarna var ihopsnickrade av björkstammar och tappade kronor och inga levande djur.

Skrattandes gick vi tillbaka till receptionen och tackade för oss. Flickorna bakom disken skrattade tillbaka och önskade oss lycka på den fortsatta färden.

Saknaden efter vatten

Jag, som fortfarande såg Trollforsarna framför ögonen när jag blundade, började sakna vatten. I husbilens varma förarsäte hittade jag efter en stunds letande en plats som såg ut att passa bra för natten. Vi tog sikte mot Jockfall och den mäktiga Kalixälven.

Bron över Kalixälven vid Jockfall - Ludwig Sörmlind
Bron över Kalixälven vid Jockfall
Naturens kraft är förtrollande vacker - Ludwig Sörmlind
Naturens kraft är förtrollande vacker

Ett par timmars körning senare klev jag stelt ut ur bilen och förhörde mig om möjligheterna att spendera en natt i omgivningen, gärna med el. Det gick alldeles utmärkt och här vred jag av tändningen för sista gången den här natten.

Kalixälvens brusande vatten

När vi såg oss omkring såg det ut som att det steg upp en märklig rökpelare bakom byggnaden som tjänstgjorde som både restaurang, reception och butik. Nyfiket tog vi oss närmare. Jag gillar vildmark och eld och när jag ser något som liknar en brasa drar reptilhjärnan igång.

Ju närmare vi kom desto mer dånade det. Det vi trodde var en eld var vattendimman från ett mäktigt vattenfall i en av Sveriges fyra stora oreglerade älvar. Kalixälven bjöd just här på på ett vattenfall med en fallhöjd på 9 meter och till ljudet av de enorma vattenmassorna somnade vi under en vacker solnedgång.

Selfie vid Kalixälven - Ludwig Sörmlind
Selfie vid Kalixälven

I nästa del når vi Sveriges östkust och träffar en man som gärna använder utedass fem gånger om året.

Dela:

Tack för att du kommenterar!