Sedan urminnes tider har människan gjort sitt bästa för att dokumentera sin omvärld och lämna minnen kvar till eftervärlden. Från forntidens kladdande på grottväggar till dagens mobiltelefon-selfies. Då lades stor möda på att omsorgsfullt försöka avbilda lyckade jakter, läskiga odjur och hemska olyckor. Nu, i nådens och dådens år 2017 kan det lika gärna knäppas av 38 bilder bara någon går på toaletten och råkar passera en spegel.
Ingen av dessa två ytterligheter är mer rätt än den andra – bägge beskriver sin samtid på ett ypperligt sätt och hur vi kommer göra för att beskriva vår vardag om 100 år vet egentligen varken du eller jag.
Fotografier är också data
Jag är ett fan av data av alla de slag. Inte data som i dator utan data som i information i form av bilder, texter, och ettor och nollor. Mängden data som skapas varje dag är häpnadsväckande. Det är nästan så att det är svårt att sätta fingret på det.
Min data är för mig väldigt värdefull och därför lägger jag stor vikt vid att försöka hålla den säkerhetskopierad. Är du nyfiken på att veta mer om säkerhetskopiering utan att det ska kosta skjortan kan du läsa mer på följande länk:
Läs mer: Säkerhetskopiera dina bilder och filmer
Massvis av data
Data kan vara mycket och det finns väldigt mycket data i världen. 90% av alla data som någonsin har existerat har skapats de senaste två åren enligt SINTEF.
Bilden i det här inlägget är också en slags data. Dess syfte är tvivelaktigt då jag inte strävar efter att återge verkligheten särskilt verklighetstroget. Himlens färg var nämligen inte så där skimrande turkos och huset stod inte intill en gyllengul/orange åker. I själva verket var gräset mycket grönare.
Men jag gillar bilden ändå – jag tycker att färgerna matchar varandra på ett fint sätt och precis som i det förra inlägget gör solen sitt bästa för att sträcka sig fram över trädtopparna.
Solen har två syften här. Dels var min tanke att locka ditt öga till de ljusaste delarna av bilden först, för att sedan låta din blick vandra omkring och upptäcka det lilla huset framför de inplastade höbalarna. Till slut kanske du också upptäcker den lilla biten av sjön som skymtar i bakgrunden.
Fusk eller artistisk frihet?
Vad jag tror att du inte ser, och för detta tackar jag solen, är att alldeles bredvid det röda huset bredvid solen ligger en snickerifabrik vars väggar är klädda i en inte alltför vacker korrugerad plåt. Delar av den syns även längst till höger i bild. För att få till en ännu ensligare känsla hade jag kunnat beskära bilden lite hårdare för att gömma den helt.
Jag själv befinner mig med min kamera och mitt stativ i vägrenen intill ett litet grunt dike som hjälper till att avgränsa åkern mot väg 50 vid Övertänger. Bara några decimeter bakom ryggen på mig dundrar allt från traktorer till långtradare förbi. Så sent som i februari krockade två lastbilar med varandra nästan precis där jag stod för att ta bilden.
Försköningar
Nu kanske du sätter kaffet i vrångstrupen och vrålar fusk, men jag håller inte med. Bisonoxarna på de första grottmålningarna som upptäcktes borta i sydfrankrike kanske inte var så stora och många till antalet som teckningarna låter göra gällande? Inte heller kanske jakten som målningarna beskriver inte alltid gick så där jättebra alla gånger.
Ungefär som att solen kanske inte var så varm skinande i verkligheten som den är i min bild, eller att molnen kanske inte riktigt hade så mycket struktur i sig där de virvlar omkring över träden.
Mer bildinformation
Tack vare att jag begett mig iväg i jakt på den här bilden i god tid hade jag all tid i världen på mig att försöka få till en spännande komposition. Just att pussla ihop en bild i huvudet innan slutaren trycks ner är det jag kämpar med mest när det kommer till bildskapande. I Photoshop kan jag få till det mesta utom just kompositionen, men för varje bild jag tar tvingar jag mig att utveckla mitt bildseende ytterligare lite grann.
När solen började närma sig trädtopparna lät jag kameran fyra av hela 7 exponeringar som jag plockade olika delar av. I slutändan användes 4 av dessa plus ytterligare en exponering som jag fotograferade med fingret framför solen för att undvika solblänket i åkern. Genom att blockera solens strålar på lika många exponeringar som jag fotograferade med solblänk på kunde jag maskera in de delar av åkern där solblänket störde som mest från just den exponeringen där mitt finger blockerade solen.