Jag är mer nigeriansk än svensk

I början på januari hade jag en plan. Inspirerad av andra fotobloggare och fotografer fick jag i ett svagt ögonblick för mig att försöka ta en ordentlig, genomarbetad och helst också planerad bild varje dag med min vanliga kamera och inte bara fotografera något med mobiltelefonen.

Du kanske redan nu förstår vart det här inlägget barkar.

Ganska snart ändrade jag kriterierna till att ta en bild med den för tillfället mest lämpade kameran jag har tillgång till. Det här är allt som oftast min mobiltelefon och den här ändringen av ursprungsförutsättningarna kom sig av den direkta olämpligheten att för mig släpa omkring och mixtra med en systemkamera under dagtid/arbetstid då jag trots allt förväntas uträttade någonting vettigt på mitt jobb.

En mobilbild däremot är lättare att knäppa av i farten om jag får syn på något som jag vill föreviga jämfört med att packa upp kameran ur en en otymplig kameraväska.

Meningen med att utmana sig själv

Men där försvann också meningen med hela utmaningen. Det dröjde inte särskilt många dagar innan det började kännas jobbigt att klämma fram den här bilden varje dag, även om jag tack vare utmaningen fick se och vara med om mycket – som stormvågorna i Väggahamnen.

Läs mer: Stormvindar och höga vågor i Väggahamnen

Att vara kreativ och spotta ur sig både vackra och tankeväckande bilder är lätt när man är full av tillförsikt och livet ler åt en. Tyvärr är inte alla dagar sådana, om man har en pissig dag på jobbet eller om vardagen vänds upp och ner av anledningar som du inte alls kan råda över är inte kameran det första som jag väljer att fokusera på.

För att inte helt döda min fotolust bestämde jag mig därför tvärt för att helt enkelt inte fortsätta med det här tvångsfotandet. All heder åt dom som lyckas fullfölja! Jag kanske gör ett försök nästa år istället.

Så här tyckte jag om projektet när 2018 bara var något dygn gammalt.

Läs mer: Höga flöden i Mörrumsån

Rosaskimrande sommarminnen

Precis som alla andra år vid den här tidpunkten börjar jag bli nostalgisk och längta till sommaren. Jag känner återigen att jag börjar hamna i något slags förstadie till vårkänslor.

Sommaren som gick tycks inte ha bjudit på något höjdarväder men det är inget som jag minns. Min hjärna har glatt sorterat bort alla regniga mil och nätter upp och ner längs vårt lands dammiga landsvägar bland kilovis av knott och korkade renar och istället helt ställt in sig på de rosaskimrande sensommarkvällarna som jag desperat försöker krama varje nostalgisk droppe ur så här under februari – årets tradigaste månad.

Tur att den är kort.

Ett rum med utsikt i Gate - Ludwig Sörmlind
Ett rum med utsikt i Gate. Alldeles utanför husbilen samlas nyfikna bisonoxar.

Bilden ovanför togs en eftermiddag på en bisonfarm i Västra Götaland någonstans. Det enda som min fru älskar mer än mig är djur – där har jag inte en suck. Så här spenderade hon nästan hela kvällen. Då och då lät hon utstöta små suckar av vällust när hon såg de raggiga kreaturen spatserade bara några meter från vårt köksfönster.

Säga vad man vill om bisonoxar men särskilt söta tycker jag inte att dom är. Väsnas gör det också, där de går och klafsar omkring i sin inhägnad. Egentligen tyckte jag nog att de mest påminde mig om ett par brummande diarrémaskiner.

Rötter från västafrika

Strax innan jul fick jag en avi i min brevlåda. Jag hade nämligen lagom till julafton beställt ett par DNA-test åt mig och min fru. Idag kom äntligen resultatet. Det visade sig – föga förvånande då bägge mina föräldrar är av finsk härkomst – att jag är 86.7% Finländare, 12% Balt och av någon outgrundlig anledning 1.3% Nigerian.

Den finländske nigerianen - Ludwig Sörmlind

Jag tror att jag kommer få anledning att återkomma i det här ämnet i ett framtida inlägg.

Om man bara ser till det här med DNA så är jag alltså enligt siffrorna ovan mer nigeriansk än svensk. Verkligheten är inte lika svart eller vitt och det är mer än gener som definierar en människa.

Läs mer: Arv eller miljö – Wikipedia

Hur som helst finner jag det hela mycket intressant och jag hoppas att fler i min släkt bestämmer sig för att också ta reda på var de härstammar ifrån.

22 tankar på “Jag är mer nigeriansk än svensk

  1. Det är inte ofta jag använder mobilen för att fota något, jag har alltid kameraväskan med mig, överallt, utom till jobbet. Visst har det hänt att man sett något på resorna fram och tillbaka från jobbet, och stannat och tagit foton. Jag har inte RAW på min kamera, men annars tycker jag den tar utmärkta foton, 23 MP. Blir lite nyfiken på DNA´t, var skickar man det någonstans?

        • Jag ska börja kolla lite närmare på det här nu. Jag fick i samband med resultatet en lång lista med över 3000 personer som jag delar DNA med i olika omfattning. Många i Finland av förklarliga skäl men också i Kanada och diverse andra platser. Men för att ta sig vidare någorlunda med tjänsten måste man teckna ett abonnemang för en dryg tusenlapp per år.

  2. Här har jag tänkt kommentera flera gånger men alltid har något avbrutit mig. För mig är kameran en räddare, den får mig att fokusera på annat och glömma det som känns svårt. Till och med när pappa låg och dog gick jag ut ur rummet, ut på sjukhusbalkongen och fotograferade för att andas en stund.

    Min syster har börjat med släktforskning och hon har skickat dessa tester till släktingar. Min morbror till exempel är 56,2% finländare, 24,8% östeuropé, 12,7% irländare och till en liten del Ashkenazejude, sydasiat och från mellanöstern. Min bror har också gjort testet men hans resultat hittar jag inte just nu. Jätteintressant är det, vi är finnar med en rysk morfar men att det skulle finnas irländskt påbrå hade vi ingen aning om.

    • Efter en titt bland gamla inlägg hittar jag flera kommentarer som jag varit ganska säker på att jag faktiskt svarat på. Bland annat denna.

      Min fru har tagit över sin farfars släktforskning. Den har än så länge inte tagit henne utanför landets gränser. Däremot visade det sig att hon bara var till hälften svensk, resterande halva kom från de brittiska öarna. Jag misstänker att vikingarnas härjningar kan ligga bakom detta litegrann.

      Jag tycker att det är fint att du kan använda din kamera för att andas och kunna fokusera på annat, det försöker jag också göra. Det svåra är när det blir mer av ett tvång och när man känner att bilder (eller texter, målningarna eller vad man nu hänger sig åt) inte alls blir så bra som man vill.

      Det ligger nog mycket i det här med att man själv är sin värsta kritiker.

      • Då måste det vara så att Wp krånglar lite då och då.

        Jag tror att alla som fotograferar råkar ut detta med att man tycker att fotona som man tar inte duger. Det är nog så med all slags inlärning, man kommer till platåer där man tycker att det står stilla, tills det lossnar igen. Jag som hobbyfotograf tycker ofta att jag borde kunna mer, sitter och tittar på ett foto och undrar om det får se ut som det gör eller om det borde se annorlunda ut. Din fotokunskap ligger ju på en helt annan nivå.

        • Jag har ibland svarat inne i adminpanelen och ibland via WordPress-appen. Jag får prova att bara använda en av dom ett tag för att se om det hjälper. :)

          Platåer är ett bra ord som beskriver det hela väl. När jag började fotografera så sprang jag runt och fotade allt jag såg utan någon tanke på hur det blev i slutändan. Det var kul men bilderna blev inga mästerverk. Men de fungerade fint som minnesportaler. Jag kan titta tillbaka på 10 år gamla bilder och minnas nästan precis var jag var, hur jag kände mig, om det var kallt eller varmt osv.

          Efter ett tag började jag fokusera mer och mer på det tekniska. Jag gillar att gå till botten med hur saker fungerar, jag lärde mig så mycket jag kunde. Nu märker jag istället att jag nog skulle fokuserat lite mer på komposition och bildtänk. Jag gillar att mixtra med flera olika exponeringar kors och tvärs men om man från början inte har en bra bild (vad som nu är ”bra”) så kan inte någonting jag gör i Photoshop göra bilden bättre (återigen, vad är ”bra”).

          Din bild där den lilla gula blomman tittar fram genom snön tycker jag är helt fantastiskt och jag är inte säker på att jag hade sett den eller lagt märke till fototillfället i min iver att fånga så mycket som möjligt i varje bild.

  3. Jag förstår inte riktigt det här upplägget med att kommentarerna kommer som egna inlägg. De ska väl synas vid inläggen? Och ditt svar till min kommentar?

      • Det förstår jag, men inte att de syns som egna inlägg. Sen är det trevligt om man får svar på de kommentarer som man gör på andras bloggar, men du kanske inte ser dem om man gör dem långt efteråt?

          • Vet du, här blir jag förvirrad. Idag kan jag inte hitta detta som jag har sett både i går och tidigare: inlägg på din blogg som heter något med ”Kommentar till inlägget XXXXXX av Jag.” Eller av någon annan.

            • Det kan vara någon slags funktion som jag inte själv begriper, men vad jag tror och hoppas är att min blogg fungerar likadant som de flesta andras när det kommer till kommentarsfältet.

              Jag såg en kommentar från dig som fastnat i skräpkorgen men som jag avmarkerade som skräp.

              Jag försöker svara på de flesta kommentarer men ibland, eller kanske ganska ofta, glömmer jag eller tänker att jag ska göra det sen.

              • Det är ju lätt att missa en och annan kommentar. Får du inte meddelande om kommentarer? Jag bara tänker att om man vill ha kommentarer så är det nog viktigt att man försöker svara på dem, annars blir det ingen kommunikation.

                • Jag får meddelande i WordPress-appen och inne i adminpanelen. Men för det mesta kan jag inte svara just där och då när jag får den och då har det hänt fler än en gång att jag sen helt enkelt glömt bort det.

                  • Sånt händer men det känns lite snopet om man har skrivit en lång kommentar. Jag brukar bläddra bakåt för säkerhets skull då och då för att försäkra mig om att jag inte glömt att svara.

    • Aha, jag har sett på flera andra bloggar att det finns ett prenumerationsflöde både på den vanliga bloggen men också ett för kommentarer. Det kanske är det senare som syns i läsaren? Jag ska försöka se om jag hittar någon inställning som skulle kunna påverka det. Tack för informationen! :)

Tack för att du kommenterar!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.