I början på januari hade jag en plan. Inspirerad av andra fotobloggare och fotografer fick jag i ett svagt ögonblick för mig att försöka ta en ordentlig, genomarbetad och helst också planerad bild varje dag med min vanliga kamera och inte bara fotografera något med mobiltelefonen.
Du kanske redan nu förstår vart det här inlägget barkar.
Ganska snart ändrade jag kriterierna till att ta en bild med den för tillfället mest lämpade kameran jag har tillgång till. Det här är allt som oftast min mobiltelefon och den här ändringen av ursprungsförutsättningarna kom sig av den direkta olämpligheten att för mig släpa omkring och mixtra med en systemkamera under dagtid/arbetstid då jag trots allt förväntas uträttade någonting vettigt på mitt jobb.
En mobilbild däremot är lättare att knäppa av i farten om jag får syn på något som jag vill föreviga jämfört med att packa upp kameran ur en en otymplig kameraväska.
Meningen med att utmana sig själv
Men där försvann också meningen med hela utmaningen. Det dröjde inte särskilt många dagar innan det började kännas jobbigt att klämma fram den här bilden varje dag, även om jag tack vare utmaningen fick se och vara med om mycket – som stormvågorna i Väggahamnen.
Läs mer: Stormvindar och höga vågor i Väggahamnen
Att vara kreativ och spotta ur sig både vackra och tankeväckande bilder är lätt när man är full av tillförsikt och livet ler åt en. Tyvärr är inte alla dagar sådana, om man har en pissig dag på jobbet eller om vardagen vänds upp och ner av anledningar som du inte alls kan råda över är inte kameran det första som jag väljer att fokusera på.
För att inte helt döda min fotolust bestämde jag mig därför tvärt för att helt enkelt inte fortsätta med det här tvångsfotandet. All heder åt dom som lyckas fullfölja! Jag kanske gör ett försök nästa år istället.
Så här tyckte jag om projektet när 2018 bara var något dygn gammalt.
Läs mer: Höga flöden i Mörrumsån
Rosaskimrande sommarminnen
Precis som alla andra år vid den här tidpunkten börjar jag bli nostalgisk och längta till sommaren. Jag känner återigen att jag börjar hamna i något slags förstadie till vårkänslor.
Sommaren som gick tycks inte ha bjudit på något höjdarväder men det är inget som jag minns. Min hjärna har glatt sorterat bort alla regniga mil och nätter upp och ner längs vårt lands dammiga landsvägar bland kilovis av knott och korkade renar och istället helt ställt in sig på de rosaskimrande sensommarkvällarna som jag desperat försöker krama varje nostalgisk droppe ur så här under februari – årets tradigaste månad.
Tur att den är kort.
Bilden ovanför togs en eftermiddag på en bisonfarm i Västra Götaland någonstans. Det enda som min fru älskar mer än mig är djur – där har jag inte en suck. Så här spenderade hon nästan hela kvällen. Då och då lät hon utstöta små suckar av vällust när hon såg de raggiga kreaturen spatserade bara några meter från vårt köksfönster.
Säga vad man vill om bisonoxar men särskilt söta tycker jag inte att dom är. Väsnas gör det också, där de går och klafsar omkring i sin inhägnad. Egentligen tyckte jag nog att de mest påminde mig om ett par brummande diarrémaskiner.
Rötter från västafrika
Strax innan jul fick jag en avi i min brevlåda. Jag hade nämligen lagom till julafton beställt ett par DNA-test åt mig och min fru. Idag kom äntligen resultatet. Det visade sig – föga förvånande då bägge mina föräldrar är av finsk härkomst – att jag är 86.7% Finländare, 12% Balt och av någon outgrundlig anledning 1.3% Nigerian.
Jag tror att jag kommer få anledning att återkomma i det här ämnet i ett framtida inlägg.
Om man bara ser till det här med DNA så är jag alltså enligt siffrorna ovan mer nigeriansk än svensk. Verkligheten är inte lika svart eller vitt och det är mer än gener som definierar en människa.
Läs mer: Arv eller miljö – Wikipedia
Hur som helst finner jag det hela mycket intressant och jag hoppas att fler i min släkt bestämmer sig för att också ta reda på var de härstammar ifrån.