Roadtrip Norge Dag 4

Uppdaterad 12 november, 2016

På morgonen dag 4 på vår Norge-resa vaknade vi upp i samma vandrarhem där vi somnat kvällen innan. Natten hade varit god, regnet hade hållit sig lugnt under natten och de råmande kossorna från kvällen innan tuggade nöjt på sitt hö i sin hage alldeles nedanför den enda vägen som ledde upp till vandrarhemmet. Knakande sträckte jag på mig och gjorde mig redo att möta den fjärde dagen på vårt äventyr.

Hunden Iso hade under natten kapitulerat och faktiskt insett att det finns andra människor på vår jord än husse och matte och att inte speciellt många av dessa människor var ute efter att kidnappa oss eller honom.

Även han kunde således slappna av i ett par timmar trots den stundtals väldigt intensiva trafiken av boende utanför vårt rum. Han lyckades även med konststycket att ramla ur sängen både en och två gånger. Det var alltså en ganska tjurig hund som motvilligt följde med ut på morgonpromenad.

Riva lägret

Vid det här laget hade vi fått in en viss rutin på upp- och nerpackandet av våra förnödenheter och för att verkligen anamma vandrarhemsupplevelsen bestämde vi oss för att inte bevista frukostbuffén utan istället laga vår egen frukost i det gemensamma köket. Mätta, glada och hoppackade tackade vi för oss, morsade glatt på den asiatiske herren från kvällen innan och lade upp en preliminär resplan för dagen.

Trollstigen låg nu inom räckhåll och vi styrde vår kosa ditåt. Ett par minuter ägnades åt att med karta, penna och anteckningsbok se till att vi skulle passera genom så många vackra och spektakulära omgivningar som möjligt.

malin_grasmatta_www

Malin, som vid det här laget nu kunde sälla sig till skaran kartläsare av rang, skötte navigerandet med bravur och jag kunde luta mig tillbaks i det bekväma förarsätet och njuta av det vackra landskapet runt omkring mig. Ganska snabbt hade hon klurat ut en rutt som skulle ta oss förbi höga berg och djupa fjordar och kanske till och med förbi ett och annat får.

Norges vackra natur

Nu hade vi kommit till den del av Norge där man helt plötsligt förväntar sig att ett troll, en vätte eller annat sagodjur helt plötsligt ska kika fram bakom en sten och av och till känns det mer som att färdas genom någon slags saga. Det turkosskimrande vattnet i alla forsar, vattenfall och fjordar är så klart att man ser ända ner till botten ända från bilen. Flera gånger tvingades vi stanna till på lämpliga P-fickor och rastplatser bara för att beundra utsikten, därför innehåller det här inlägget mängder av bilder jämfört med de tidigare i serien.

Beautiful Scenery

Regnet började tillta ju närmare Trollstigen vi kom men det var inget som kunde stoppa oss. Ett snabbt växlande väder hade vi vant oss vid nu och efter regn kommer oftast sol, fast i Norge kan det lika gärna komma ännu mer regn.

På väg upp?

Efter ett par timmars bilkörande såg vi vår avfartsväg och vi tog av mot Trollstigen via en smal liten bro som endast rymde en bil i taget. Tyvärr var det fler än oss som hade samma tanke vid samma tidpunkt så det tog sin lilla stund innan vi lyckats ta oss över. Nu började vägen peka uppåt och ju närmare Trollstigen vi kom desto mer turister, husvagnar och bussar passerade vi. Regnet strilade nu ner ganska bestämt och när vi närmade oss foten av den branta vägen som var vårt mål stannade vi till och gick ut.

Bättre i verkligheten

De filmer och bilder som jag hade sett innan vi åkte gjorde inte Trollstigen rättvisa. Det hela var magnifikt och jag stod mest och gapade. Fascinerande natur berör mig starkt och det var med stort nöje man med blicken kunde följa bilarna väg längs den smala slingrande vägen – även denna över en väldigt smal bro – på dess väg upp genom berget. Dimman låg tät och tjock och det gick bara att följa bilarna väg halvvägs upp innan de helt omslöts i de tunga molnen.

Trollstigen innan uppfärd

Trollstigen Bridge

Malin däremot njöt av fulla muggar och när vi väl kommit upp tog vi sikte på en ledig parkeringsplats och tog oss så sakteliga ut mot utsiktsplatserna. Som av en händelse började vädret nu skifta och man kunde faktiskt se igenom molntäcket och ana hur högt upp vi faktiskt var. Jag tog den obligatoriska sfäriska bilden mitt bland diverse andra turister och efter att ha fyllt kamerans minneskort begav vi oss nöjt mot bilen igen utan att passera den så påpassligt placerade turistshoppen med diverse t-shirts och andra souvenirer.

Mot nästa etapp

Utan att riktigt veta vart vi nu skulle ta vägen styrde vi ut på fjället medan vi planerade nästa steg. Etappens mål var nått och jag började känna mig väldigt nöjd med vår vistelse än så länge. Vi hade tagit dagarna som de kom, vi hade löst boende allt eftersom och vi hade till och med campat i bilen. Hundarna var nöjda, Malin såg någorlunda nöjd ut och jag var själaglad. En halv vecka hade vi spenderat av vår tänkta vecka och det ville sig inte annorlunda än att vi helt enkelt bestämde oss för att styra mot Sverige igen.

Den andra halvan av veckan tänkte vi spendera på den här sidan gränsen och då de brokiga skara människor jag kallar familj är ganska utspridda tar det sin lilla tid att ta sig runt till de olika hållplatserna. Faderskapet med syster har slagit ner bopålarna i Karlskoga och även jag insåg att man nog inte bör försöka ge sig på färden Trollstigen – Karlskoga i ett svep med start klockan två på eftermiddagen. Dagens slutmål fick därför bli Sverige, även om vi så bara skulle hinna över gränsen.

Vart ska vi sova inatt?

Malin satte igång med letandet av boende medan jag till min glädje insåg att jag skulle få köra nerför Trollstigen också. Sagt och gjort, ner körde vi och samspelet med de andra biliisterna fungerade klanderfritt – ända till vi kom till en kurva där en Bergkvarabuss var på väg upp mot i full karriär. I min iver att se så mycket som möjligt av omgivningarna som nu konstigt nog var helt moln- och dimmfri hade jag smitit lite för långt fram i en av hårnålskurvorna. Jag insåg att jag var tvungen att backa. Detta insåg också Bergkvarachauffören som nästan stod upp i sitt säte, vilt gestikulerande att jag skulle backa. Tyvärr hade jag nu 10 andra bilar bakom mig som också de skulle behöva backa för att bussen skulle kunna ta sig förbi. Det hela fortlöpte dock ganska smidigt och alla kunde köra därifrån utan bucklor och plåtskador.

On top of Trollstigen

Regnbåge TrollstigenPå vägen ner passerade vi både regnbågar och diverse andra virrpannor som helt apropå ingenting stannat sina bilar mitt på Trollstigen och sedan helt kolugnt promenerat iväg en bit utan en tanke på att bilarna bakom var tvungna att passera. Vi med vår Kia lyckades med nöd och näppe klämma oss förbi men första husbil efter oss skulle stöta på problem.

Med målet i sikte

Väl nere på plan mark igen började vi köra samma väg som vi kom innan vi kunde vika av mot Lillehammer och sedermera den svenska gränsen. Ett boende var hittat i Töcksfors och om vi vetat då vad vi vet idag hade vi förmodligen kört vidare. Hur som helst, hundar var varmt välkomna mot en extra avgift på 145 SEK och för en gångs skull startade vi vår GPS. Ankomsttid 22.30 utan rast. I verkligheten skulle vi inte komma fram förrän ett par sekunder innan tolvslaget. Malin erkände sig ganska snart besegrad och passade på att vila ögonen medan jag letade upp någonstans att fylla på dieseltanken. I ett litet samhälle hittades en pump och jag insåg att bilen inte dragit mer än 0.44 liter per mil i snitt på vår resa. Till den sista tankningen någonstans i Södertäljetrakten hade förbrukningen gått upp till 0.55 liter per mil men det skyller jag på hemlängtan och nerförsbacke och de något högre hastighetsbegränsningarna i Sverige. Får och kor kantade vår väg och det hade vi börjat vänja oss lite vid och milen tickade sakta på. Tomma vägar, vacker natur och en och annan by for vi igenom. Ett par funderingar hade formulerats i mitt huvud vid det här laget. Vacker bergvägg

Vacker bergvägg

Från bergets fot

Den första handlade något om att varenda hus, kyrka eller bro tycktes vara tillverkad av trä till min stora glädje då det ger ett helt annat intryck att vackert begrunda en gångbro eller kyrka av timmer än en formgjuten dito i betong.

Den andra formuleringen lydde något i stil med vad tusan är Kiwi minipris och vad säljer dom? I varenda litet samhälle såg man kedjans neongröna skyltar lysa upp parkeringsplatser och förbipasserande.

Mot Lillehammer

Hungern började gör sig påminnd någon gång vid 19:30. Kvar i bakluckan hade vi fortfarande en hel del mat och vad annars göra med mat än att tillaga och äta upp den? Vid det här laget hade vi tagit oss ända till Lillehammer och på nästan varenda skylt vi tittade på blev vi påminda om ortens storhetstid då de Olympiska vinterspelen utspelade sig här 1994. Efter ett par varv i staden letades en lämplig parkliknande yta upp och med snudd på militärisk precision sattes stormköken ihop.

De norrmän som befann sig i den omedelbara närheten stannade frågande till ett par ögonblick innan de fortsatte med sina liv men det var inget som gjorde oss något. Jag tände upp köken och Malin satte igång med själva matskapandet. Jag tror inte att Lillehammer har sett vackrare magi skapas än när Tre Kronor knyckte åt sig OS-guldet och lika snabbt som vi hade satt igång storkoket var det hela färdigt att äta.

lillehammer_middag_www

Vis av tidigare erfarenheter med pasta och stormkök hade jag kommit på den fantastiska idén att lägga i pastan i det kalla vattnet och låta den koka upp med vattnet. I vanliga fall är det här en dålig idé. I det här fallet var det en usel idé då uppkokandet av vattnet tar löjligt lång tid i ett av T-Röd drivet stormkök från Biltema. Lägg till det faktum att det var glutenfri pasta och du har receptet på hur man effektivt framställer en stor hög snorliknande gegga med lite pasta i mitten.

I vanliga fall hade vi förmodligen slängt skiten och letat upp en restaurang men hungern tillät inte detta. Istället åt vi under koncentrerad tystnad. Kastruller och tallrikar diskades i en buske och lätt sammanbitna for vi vidare mot gränsen och vårt mål.

Vi närmar oss fosterlandet

Vägtullarna blev fler ju närmare vi kom och helt plötsligt vrålade GPS:en till att nu var det minsann dags att svänga av. De sista milen färdades vi på en väg som egentligen borde passa bättre som cykelväg. Smal och slingrig med den ena blinda kurvan efter den andra. Det var nästan så att jag funderade på att varningstuta innan jag vågade mig in i svängarna.

Någonstans här vaknade både hundar och Malin till och i en beckmörk skog mitt i ingenstans stod vi och tittade på varandra medan hundarna försökte komma fram till vilken brännässla de skulle uträtta sina behov på.

Klockan kröp allt närmare midnatt och vid det här laget började tanken att lägga sig i en ren, nybäddad säng ta överhanden. Lyckligtvis var det inte speciellt lång tid innan vi skulle nå vår slutdestination och 23.50 rullade vi in på den knastrande grusplanen utanför Gränshotellet Victoria i Töcksfors.

Pengar, pass och piljetter

Den svenska gränsen passerades utan bekymmer och inte heller tullen i Sverige var intresserad av att titta på våra sällskapsdjurspass. Hade vi dock inte ordnat dessa pass hade vi förmodligen åkt på kontroll både på in- och utresan till Norge.

Hotellets halvslitna yttre var inte helt förtroendeingivande men där och då var det inte något som jag lade någon vikt vid. Vi letade upp vårt hotell genom de ringlande korridorerna och hittade vårt rum. Det var ungefär allt som orkades med den dagen och det dröjde inte speciellt många minuter innan både jag, Malin och hundarna hade funnit sig tillrätta och var allmänt nöjda med att återigen vara i Sverige. Jag drömde om Bergkvarabussar på smala Trollstigar, hundarna drömde förmodligen om blötmat och soliga verandadagar och vad Malin drömde om har jag inte vågat fråga ännu.

Dag 4

Så här gick färden på resans fjärde dag. Från Sjoa till Trollstigen och sedan Töcksfors.

dag4

Klicka här om du vill läsa de tidigare inlägget i den här serien.

Tack för att du delar!

Tack för att du kommenterar!