Roadtrip med husbil genom Sverige

Uppdaterad 17 april, 2017

Resdag 5 – Älvdalen till Rätan

När kaffe, markis, stolar och dynor var inplockade i husbilen tittade jag mig omkring för att se efter om jag glömt något. Det enda spåret av vår vistelse var en hög med träflisor från kvällen innan. Läste du om resdag 4 så förstod du att jag har en stor fascination för knivar och får jag bara en kniv i ena handen och en träbit i den andra så kan vad som helst hända.

I det här fallet hände det att jag täljde en ytterst ful trägubbe som fortfarande ligger ute i husbilen och väntar på att få komma in i stugvärmen.

Om vi hade haft vedeldad uppvärmning hemma hade jag förmodligen startat en brasa med gubben. Lyckligtvis tyckte Malin att gubben hade en viss charm så den fick i alla fall följa med oss hem.

Att sitta och vifta med en kniv kan man inte göra hur länge som helst och efter att ha backat bort från den spruckna husbilsklossen vinkade vi glatt åt en annan husbil som dykt upp under morgontimmarna men haft den goda smaken att ställa sig så långt bort från oss som möjligt. Följaktligen märkte vi inte av hans ankomst och han slapp störas av mina morgonsnarkningar. Vi var alla vinnare.

I brist på Internet

Nu ville det sig inte bättre än att både Malins och min surfpott började ta slut och vi behövde fylla på förrådet av ljudböcker och kanske till och med komma i kontakt med omvärlden och uppdatera nära och kära om våra vedermödor.

Under livliga diskussioner kom vi fram till att vi kanske skulle prova på att ta in på en riktig och regelrätt camping. Detta skrämde mig en aning då campingar är i det närmaste outforskat territorium för mig.

Visst har jag bevistat dylika anläggningar tidigare men då har jag sovit över i en stuga eller bara varit där på en blixtvisit.

Var är vi egentligen?

Var denna camping där vi skulle bo låg visste vi inte riktigt ty förmiddagen var ung och vi hade inte en susning om hur långt vi skulle ta oss under dagen. Det här hade blivit ledordet för hela semestern.

Vi körde dit vi ville och stannade där vi kunde nästan helt utan planering.

Jag som tydligen lider av ett tvångsmässigt behov av att hela tiden vilja ha en full färskvattentank såg i mitt stilla sinne fram emot att äntligen få toppa upp tanken igen.

Morgonens diskning hade gjort att vattennivån i det närmaste var outhärdligt låg men en vattenslang skulle vi väl kunna hitta på vår camping när vi väl kommit fram tyckte jag och tänkte inte så mycket mer på det.

Sveriges sämsta väg?

Ute på den asfalterade vägen igen riktade vi in fören på husbilen i en ungefärlig riktning och satte fart. Det var ungefär här som vi njöt av de färdens sista kilometrar på vägar i någorlunda god kondition.

De nästkommande timmarna skulle vi tillbringa av och till på vägar som mer såg ut som ett minfält än en svensk landsväg 2016. Istället för en roadtrip med husbil funderade vi på att fortsätta på en roadtrip med bandvagn.

Hade vi forskat lite i hur Trafikverket planerat sommaren vägbyggen hade vi förmodligen tagit en annan väg men då vi knappt visste var vi var och hade ännu sämre koll på var vi skulle var det inte helt lätt.

Vågar vi vända?

Kilometer efter kilometer på vägar utan asfalt riste och slet i vår stackars husbil och flera gånger var jag tvungen att smyga omkring i 30 km/h. Vi passerade ytterst få bilar och med tanke på väglaget var det väldigt förståeligt.

När kilometrar så småningom blev till mil började det hela kännas ganska tröstlöst men att vända om och färdas på samma usla väg på väg tillbaka var inte ett alternativ.

Vid det här laget började jag bli lätt irriterad och svor högt för varje hål i vägen jag råkade dundra ner i, tallrikar och bestick skallrade och jag hoppades att inte kylskåpet skulle åka upp mitt i en sväng.

När vi rundade ett krön vid en korsande väg blev jag avbruten i mina tankar av synen av två galanta damer som fundersamt stod mitt i vägen med en bil vars motorhuv var vidöppen.

Nu blir vi rånade

Den ena damen viftade lite med en instruktionsbok och jag ställde mig på bromsen och rullade in till sidan. Malin blev livrädd och började förbereda för att fiendens trupper skulle braka fram ur skogen och sticka både husbil och henne i brand vilken sekund som helst. Jag tog på mig gentlemannahumöret och skuttade ut ur husbilen med ett leende på läpparna.

Sanningen var den att det faktiskt var rätt skönt att få sträcka på benen efter den skakiga färden på den hejdlöst hoppiga grusvägen. Som tur var hade ingen av de vassa sprängstenarna som användes som något slags vägfyllnad punkterat däcken och jag tänkte tacksamt att det enda som hänt var att husbilen blivit rätt så dammig i den torra värmen.

Damerna såg mig komma stövlande mot dom och ett tag såg som nästan lite oroliga ut. Jag drog på smilbanden och försökte se så trevlig och välvårdad ut som möjligt samtidigt som jag ställde den klassiska frågan ”hur var det här då?”.

Överhettad bil

Damen som försett sig med instruktionsboken visade och berättade att en röd lampa hade tänts på instrumentpanelen samtidigt som bilen hade börjat lukta lite sötsliskigt. Dam nummer två flikade in att bilen känts orkeslös i ett par kilometer och att den nu helt sonika hade stannat.

Nickande och hummande försökte jag få en överblick över motorrummet och min blick stannade till på ett tomt expansionskärl. Jag frågade försiktigt hur länge de hade stått här och det var ju inte så länge, en 10 minuter eller så.

Under bilen var det torrt och fint förutom på ett par små droppar som såg misstänkt lika glykolfläckar. Jag petade lite på fläcken och smakade på fingret och den karakteristiska söta smaken av propylenglykol spred sig i munnen.

Damerna gapade förvånat och jag kände mig tvungen att erkänna att jag en gång i tiden faktiskt utbildat mig till bilmekaniker och jag försökte på alla sätt ge sken av att veta vad jag sysslade med.

Det får bära eller brista

Jag förstod naturligtvis att en massa vatten i en bilmotor inte bara försvinner i tomma intet och att det antagligen fanns en orsak till det saknade vattnet men just där och då såg jag ingen möjlighet att felsöka djupare.

Jag insåg också att hälla kallt vatten i en motor som är överhettad inte är helt optimalt men då damerna inte riktigt visste hur länge de stått där gjorde jag bedömningen att jag nog får testa att hälla i lite vatten.

Alternativet var att försöka få dit en bärgare. Damerna höll med om att bärgningsalternativet inte var det bästa utan föreslog istället att vi skulle ta lite vatten ur det lilla diket alldeles intill vägen.

Ibland är det bra med färskvatten

Detta blev det inte tal om så jag sprang tillbaka till husbilen och samlade på mig så många flaskor och behållare som jag kunde finna och fyllde dessa med färskvatten. Att detta skulle minska vattennivån i husbilens vattentank ytterligare bjöd jag på och Malin fnissade när hon såg att jag lite försiktigt började fippla på manöverpanelens knappar för att kontrollera vattennivån.

Ett par deciliter vatten hälldes ner i den varma motorn och den svarade med att spotta och fräsa lite försiktigt för att så småningom lugna ner sig. Helt tomt var alltså inte systemet så jag fyllde försiktigt upp till expansionskärlets nivåmarkering och skruvade på locket.

Jag bad den ena damen starta bilen och letade därefter efter någon synlig läcka. Någon sådan stod inte att finna så jag rekommenderade damerna att ta sig till en verkstad så snabbt som möjligt men att de förmodligen skulle kunna fortsätta längs den usla vägen hem utan att riskera ytterligare stopp.

Tacksamma damer

Damerna jublade och började ta bilder, ridderligt avböjde jag eventuella belöningar och struttade så småningom iväg mot husbilen igen för att fortsätta färden. Vår roadtrip med husbil fortskred enligt planerna och även de kunde fortsätta med sin roadtrip.

Dagens goda gärning var härmed överstökad och för en stund släppte jag vägens dåliga kondition ur minnet och körde vidare tills vi så småningom faktiskt kom fram till asfalterad väg igen. Vi började närma oss porten till Härjedalen och det var dags att äta lunch.

Porten till Härjedalen

Restaurang Björnen låg i Folkets hus i Sveg och vi såg skylten på långt håll. I Folkets Hus skulle det även visa sig finnas både en turistbyrå samt en affär som sålde kläder och diverse leksaker.

En stor griffeltavla med hejdlöst många pizzor och diverse sallader hängde på en vägg och i vanliga fall brukar det här skedet ta mig och Malin upp emot en timme när vi beger oss utanför hemmets lugna vrå för att äta på restaurang.

Den här gången var vi båda hungriga och ett par minuter senare befann vi oss vid kassan och betalade. Vi hann knappt sätta oss ner innan kocken ropade ut att det minsann var färdigt och snart satt vi mätta och någorlunda nöjda vid en fönsterplats och blickade ner över Svegs Camping.

Stanna kvar eller fortsätta

De dåliga vägarna vi färdats på hade tagit ut sin rätt och ett tag funderade vi på att checka in just där och då men nu var vi så nära Norrland så vi nästan kunde höra skriet från vildmarken, vi nöjde oss med att gemensamt betrakta en synnerligen noggrann campinggäst i turkos skjorta, uppvikta shorts och svarta tubsockar som sträckte sig upp mot knäskålarna.

Malin förkunnade att mannen vi betraktade förmodligen hette Brynolf och att han var en man av stor vikt och betydelse på campingen. Jag var beredd att hålla med ty det var med stor noggrannhet och militärisk precision han tömde sin bils baklucka och placerade den ena attiraljen efter den andra på avsedd plats i och omkring sin uppställda husvagn.

Proviantering på okänd ord

För att fylla på kylskåpet en aning bestämde vi oss att ICA i Sveg nog var ett säkert kort. Men dessförinnan kände jag ett omättligt sug efter att titta in i klädaffären som i själva verket såg ut att vara en teatersal av något slag.

Scenen hade förvandlats till ett lager där ett stort antal kartonger förvarades och runt om i lokalen hände klädställningar med diverse jaktkläder. Mellan dessa ställningar stod ett stort antal bord med diverse t-shirts med lustiga tryck och andra leksaker.

En stor kuk är en klen tröst i ett fattigt hem

Citatet ovan var ett av många motiv man kunde välja på sin t-shirt och jag insåg att det inte ens var lönt att fråga om det passade sig att kliva omkring i en dylik tischa. Malin som efter 8 års äktenskap lärt sig att läsa mina tankar väste tyst fram ett skarpt nej och jag nöjde mig med det.

Väl framme i kassan såg affärsinnehavaren Hammarbymärket på min tröja och försökte genast av oklar anledning sälja på mig en t-shirt som pryddes av Örebro SK’s klubbmärke. Detta hade jag noll och inget intresse av och det snappade den lyhörda mannen upp efter att ha tagit en titt på mitt frågande ansiktsuttryck.

En ny kompis

Malin tyckte att det här var en festlig typ och när han insåg att vi kom från Blekinge blev han eld och lågor och började prata vitt och brett om Karlshamn och Fruit of the loom. Han undrade också varför vi i hela friden hade tagit den usla vägen på väg till Sveg och på det hade vi inget riktigt svar, det bara blev så.

Mannen fortsatte prata om vägarbeten och avslöjade att han precis avhandlat en cykeltur på 14 mil innan jobbet och detta ville han på alla sätt bevisa med diverse fotografier på olika landmärken och vägskyltar.

Ett av dessa var skylten till Vemdalsskalets Högfjällshotell och där och de beslöt vi för att köra dit.

Vilda djur överallt

Efter tankning och sedvanligt irrande i centrala Sveg begav vi oss av mot Vemdalskalet, husbilen hade knappt kommit upp i styrfart innan vi höll på att dundra rakt in i en orimligt stor älg.

Detta fick mig raskt att inse att hastigheten från och med nu helt enkelt måste anpassas efter rådande täthet av vilda djur och med tanke på att husbilen i det närmaste väger 3.5 ton behövde vi lite startsträcka.

Malin som helt hade missat älgen undrade vad jag höll på att bromsa om och knappt hann jag säga ordet älg innan vi hamnade öga mot öga med en ren i storleksordningen kamel.

Vild ren på vägen - Ludwig Sörmlind

Jag ställde mig på bromsen och renen som befann sig mitt på vägen tittade slött upp och mötte min blick. Han sänkte sitt huvud, vände sig om och travade fult iväg till en avfartsväg som såg ut att leda rätt ut i skogen.

Malin skrek som ett litet flickebarn ty det här var hennes första vilda ren hon sett med egna ögon. Hon visste inte då att det inte skulle bli den sista.

Efter den här omskakande närkontakten av den vilda friheten du bara kan hitta längs en väg som leder mot Vemdalskalet från Sveg lugnade vi ner oss på en parkeringsficka innan vi körde vidare mot vår tänkta destination.

Target acquired

Vi bestämde oss för att sikta in oss mot en camping och valet föll på Rätanbyns camping. Vi började klättringen upp mot Vemdalskalet och ju högre upp vi kom desto mer fick husbilen kämpa. Under den sista stigande backen upp mot själva hotellet hade jag gaspedalen så hårt nertryckt att jag riskerade trampa genom husbilens golv.

Väl uppe njöt vi av de vackra vidderna ett tag och passerade en hel hög med nya renar som dock hade den goda smaken att befinna sig vid sidan av vägen och därför blev vägrenar (haha!) och dessa krävde inte några kraftiga inbromsningar.

Lika högt som vi hade tagit oss uppför berget behövde vi tass oss nedåt så stundtals fick bromsarna bekänna färg när farten blev såpass hög att motorbromsen inte räckte till.

Ännu mera dåliga vägar

Nu började vägen gå mot det lite mer slitna hållet igen och tusentals små punktlagningar passerades på vår väg mot campingen intill vackra Rätansjön. Här och var svängde det rejält och husbilen började kännas lite som en gocart på steroider.

Efter mycket om och men kom vi så småningom fram till campingen och jag kikade nyfiket ut genom sidorutan. Ett litet hus som verkade fungera som en reception låg bredvid en grind, högst upp på campingområdet fanns ett annat liten hus med en vattenslang monterad på sidan (hurra, äntligen fulla tankar igen!) och en liten bit därifrån låg en badtunna i en slänt.

Mina tidigare erfarenheter av campingplatser kan man räkna på ena handens fingrar och du kan läsa mer om hur två människor och lika många hundar bestämde sig för en natt på Strömstads camping utan vare sig tält eller riktig husbil i inlägget här.

Den här campingen var mindre både till yta och antalet platser och såg ut att passa oss perfekt.

Dags att slå läger för natten

Försiktigt stegade jag in i receptionen och hittade en tjej som såg ut att ha med incheckningen att göra. Av henne fick vi rådet att leta upp första bästa el-plats och vi fick även en handskriven lapp med lösenordet för det trådlösa nätverket.

Detta var allt vi behövde och ville ha och vi körde resolut ner och ställde oss på den bästa tänkbara plats med full utsikt över sjön.

Mat lagades och för första gången sedan vi lämnade Mörrum kunde jag diska under rinnande vatten och duscha så länge jag ville utan en tanke på att något vatten skulle ta slut.

Mätta och glada såg vi på medan våra medcampare tände grillar och slet med förtält och liggandes i varsin säng lät vi kvällen bli till natt och jag började oroa mig för avfärdens latrintömningsäventyr.

I nästa del hamnar vi 876 meter över havet och får leta febrilt efter var värmesystemets säkringar egentligen befinner sig.

Dela:

2 svar på “Roadtrip med husbil genom Sverige”

  1. Det är ju en frihet att köra med en husbil. Jag hade nog inte satt upp fasta planer utan kollat nätet efter platser som intresserar mig, och sedan blir det ju många platser ”på köpet” under färden :)

Tack för att du kommenterar!