Roadtrip med husbil genom Sverige

Uppdaterad 17 april, 2017

Resdag 3 – Vänersborg till Öje

Vid det här laget började Malin känna sig ganska långt hemifrån men vi var väldigt långt ifrån vårt slutgiltiga mål även om vi just där och då inte riktigt visste vart vi var på väg egentligen. Vi hade lämnat vackra Vänersborg och börjat rulla norrut på vår resa genom landet. Ställplatsappen hade visat sig fungera alldeles ypperligt och ännu hade vi inte hittat någonstans att stå där vi inte var nöjda. Glad i hågen bestämdes det att vi skulle ta sikte mot Dalarna och på så sätt toppa Malins tidigare höjdnotering.

När jag tänker på Dalarna vandrar tankarna iväg till min glada barndom och minnesbilder av myggbett, tillräckligt många uppmetade mörtar för att jag under en sommar skulle gå under smeknamnet Mörten och vacker natur blixtrar förbi för mitt inre och jag blev nästan lite nostalgisk där jag satt bakom ratten.

Vi passerade den ena åkern efter det andra och ganska snart började jag känna igen ortsnamn på vägskyltarna. Arvika, Karlstad och Åmål tillsammans med namn på diverse andra små samhällen jag aldrig hört talas om stod att läsa och ju mindre avstånd det var mellan oss och tidigare nämnda orter desto längre bort från Blekinges trygga vardag insåg vi att vi befann oss.

Jag tycker om det okända även om det kanske kan tyckas lite magstarkt att kalla Värmland för det okända. För oss hör hur som helst inte Värmland till landskap vi vanligtvis besöker så det var med en svag känsla av exotisk äventyrslusta jag slog till blinkersspaken och svängde av mot Åmål, mest bara för att se hur det från filmvärlden kända byn såg ut egentligen.

Vi ville inte knaaaarka

En huvudgata med lite restauranger, affärer, pizzerior och diverse butiker som sålde lite av varje passerades och vi tittade storögt ut genom varsitt fönster. Vi stannade till längs en folktom raksträcka ett stenkast utanför centrumkärnan där vi intog vår lunch.

Åmål kändes gemytligt och nästan lite mysigt men det var inte riktigt så mysigt att vi där och då bestämde oss för att säga upp oss, sälja villan och skicka in adressändringen.

Efter inmundigad lunch rullade vi ut samma väg som vi kom och sällade oss strax till den stolta skaran bilister som hellre färdas längst med de stora vägarna istället för att ta sig runt på gamla riksvägar och genom små hemtrevliga köpingar och småbyar.

Regnet som aldrig kunde bestämma sig

Att planlöst mala mil efter mil på en effektiv men i övrigt ganska tråkig Europaväg tröttnade vi på ganska snabbt och när vi närmade oss Sunne kände vi att det började bli dags för ett litet scenombyte.

Regnet som inte riktigt verkade bli klok på om det skulle ösa ner eller bara ligga i luften och smådugga ökade lite i styrka och helt plötsligt färdades vi bland otroligt låga regnbågar.

Regnbåge i Sunne - Ludwig Sörmlind
Den låga regnbågen utanför Sunne fick mig till och med att gå ur bilen för att ta en bild. Här försöker jag mig under stor koncentration ta en panoramabild med mobilen.
Låg regnbåge över Sunne - Ludwig Sörmlind
En synnerligen låg regnbåge vid Sunne.

Vi svängde av ytterligare en gång från den inslagna vägen och tog sikte mot Sunne. Här föddes Selma Lagerlöf och smått andäktigt gled vi omkring i samhället innan vi stannade till för att ta oss en stärkande kopp kaffe.

En snabb titt på navigeringsutrustningen visade oss var i landet vi befann oss och vi beslutade oss för att det fick räcka med att planlöst köra in och ut i små samhällen längs vägen och istället försöka koncentrera oss på var vi vill sova i natt och framförallt var vi ville vakna upp i morgon bitti.

Ganska snabbt insåg vi att det faktiskt skulle vara möjligt för oss att ta oss upp till Orsa redan idag men de tidigare dagarnas äventyr hade lärt oss att det inte var på vägen vi hade roligt utan det som verkligen gav oss något var mötet med okända människor och nya spännande platser.

Detta gjorde att vi istället för Orsa tog sikte på ett litet samhälle med namn Öje. Där, alldeles intill den vackra lilla sjön Öjen visade vår ställplatsapp oss en ypperlig sovplats för natten.

GPS:en programmerades och vi följde lydigt instruktionerna. Lite senare skulle det visa sig att det inte alltid är helt optimalt att blint följa instruktioner, speciellt inte när dessa leder in en på vägar endast avsedda för kraftverksarbetande servicepersonal men mer om detta kommer du kunna läsa när vi har tagit oss lite längre norrut.

Än så länge höll vi oss kvar på de stora, breda asfalterade vägarna som på ett bra sätt knyter ihop landsändarna och det skulle vi fortsätta med i åtskilliga mil. Ännu senare kommer du kunna läsa om vägar som är allt annat än breda och fina och med ett tunt lager som endast under de bästa av dagar skulle kunna komma undan med att kallas asfalterade. Men mer om detta kommer du kunna läsa när vi har tagit oss ytterligare lite längre norrut.

Motorbroms

Husbilen är utrustad med någon slags automatlåda som är överraskande bra både på att hålla ner dieselförbrukningen och ta runt husbilen i små trånga rondeller och bakgator. Den är även väldigt bra på att motorbromsa och detta uppskattade jag nu. Geografin runt omkring oss började förändras och det var lika mycket backar och dalar som plana raksträckor som vi färdades utefter och ibland rörde jag inte gaspedalen på flera kilometer.

Efter ytterligare ett par regnskurar klarnade det upp lagom till vi kom fram till Malung.

Vägen mellan Malun och Öje bjöd på ungefär lika mycket äventyr som vägen mellan Torsby och Malung, det vill säga inte så mycket alls. Långa stunder var det bara vi på vägen och då och då mötte vi en och annan husbil. Bakom ratten i denna husbil kunde man nästan ge sig den på att det satt en person som vid ett lagom avstånd till det mötande fordonet, det vill säga oss, sakta lyfte sin arm i en välmenande hälsande gest.

Vinka bör man

Något som jag inte alls var förberedd på när det kom till husbilsägandet var detta vinkande. Varenda husbil vi mötte vinkade! Jag som är fostrad i den stundtals hårda och oförlåtande Stockholmstrafiken kände mig till en början inte alls tillfreds med detta. Malin däremot, som är den mest socialt begåvade personen som jag känner, nästan njöt av utbytandet av en kort snabb vink. Det hela påminde nästan om ett one night stand.

En snabb vink i förbifarten mot någon som man förmodligen inte känner och som man med största sannolikhet aldrig kommer se igen men som ändå lämnar en i ett skick av någon slags obeskrivbar mysig värme. Nästan som om man har gjort en god gärning.

Jag skulle få många fler tillfällen att träna och repetera mina vinkningar. I början nästan kastade jag ut armen så jag slog näven i vindrutan men för varje husbil jag mötte förfinade jag min teknik. Efter en vecka på vägarna kände jag mig som något utav en husbilsvinkarexpert. Det hela satte sig i mig så hårt att jag flera dagar efter att vi hade kommit hem kom på mig själv med att glatt vinka på förbipasserande husbilar.

Ingen av dessa vinkade dock tillbaka och det tog ett par gånger innan jag insåg att jag inte satt bakom ratten i vår bevingade Hymer utan i en vanlig personbil och alltså inte särskilt intressant för en husbilschaufför.

Ivrigt vinkande körde vi in i Öje och den totala bristen på hänvisningsskyltar gjorde mig glad att jag hade min ställplatsapp. Ju längre in i den lilla byn vi kom desto smalare blev vägarna och de sista svängarna ner till sjön där vi tänkt att vi skulle tillbringa natten krävde så vida svängar att grannarnas syrenhäckar riskerade mejas ner av min kofångare om jag inte hade stannat, backat och tagit ett omtag.

Den glada taxen

Vi rullade ner på den väldigt vackra men ödsliga platsen intill sjön och fick syn på en skylt som stod lutad mot ett staket. Med hjälp av den skylten kunde vi klura ut var det var meningen att man skulle ställa sig och då platsen var i det närmaste obebodd parkerade vi alldeles intill vattnet.

En äkta dalmas kom så småningom framlunkade till oss och hälsade oss välkomna och berättade ganska fåordigt om var vi hade kommit, var toaletterna fanns och att det kanske kommer en annan äkta dalmas och tar betalt lite senare. Sedan introducerade han oss för sin tax som nyligen fyllt 1.5 år och undrade om hundrasen som Iso ska föreställa verkligen kommer ut med en rosa svans eller om det var extrautrustning. En man helt i min smak.

Iso med hans karakteristiska rosa svans - Ludwig Sörmlind
Iso med för stunden rosa svans. Ett tag hade han blåa öron också men dessa växte som tur var bort.

Mitt i vårt samtal kom en inte lika äkta dalmas i form av en tysk sommargäst nedvankande för den lilla backen ner mot platsen där vi befann oss och som sällskap hade han en rumänsk gatuhund med sig. Iso, som rimligtvis måste ha tyckt att han hade kommit till hundarnas motsvarighet av himmelriket på jorden, blev så lycklig att han höll på att kissa på sig när han inte bara fick en ny hundkompis utan två.

Sorglöst sprang de runt benen på oss ivrigt gläfsande en lång stund – ända till den rumänske gatuhunden som hade varit med förr lite pillemariskt satte en skuldra i sidan på den lilla taxen så han ramlade rätt ner i sjön. Där satt han en lång stund innan han kom sig för att försöka ta sig upp ur det våta.

Taxen i Öje - Ludwig Sörmlind
Iso blev snabbt kompis med den lilla taxen som strax efter den här bilden togs helt sonika ramlade i sjön.

Dalmasarna, äkta såväl som oäkta, hälsade oss välkomna och begav sig av och vi hade platsen för oss själva. Det var först nu som jag insåg att jag faktiskt packat ner min kamera och den närmaste timmen bestod i att jag efter att ha fällt ut markis, ställt ut bord samt spänt fast dynor på stolarna sprang omkring och fotograferade mina omgivningar.

Första parkett

När jag var nöjd med mina fotografiska utsvävningar började det bli dags att fundera på middag och denna åt vi sittandes ett par meter från en spegelblank öde sjö med levande ljus och en sovande hund under matbordet. Här stormtrivdes vi och jag började nästan känna mig lycklig. Klicka gärna på bilderna nedan för att se dom i större format.

I nästa del funderar vi på var det är bäst att tanka egentligen och jag köper en kniv och får för mig att tälja en trägubbe.

Dela:

2 svar på “Roadtrip med husbil genom Sverige”

  1. Det är ju en frihet att köra med en husbil. Jag hade nog inte satt upp fasta planer utan kollat nätet efter platser som intresserar mig, och sedan blir det ju många platser ”på köpet” under färden :)

Tack för att du kommenterar!