Gården norr om polcirkeln

Uppdaterad 11 augusti, 2017

Jag har ingen närmare tidsangivelse för när jag senast bevistade trakterna kring polcirkeln annat än att det med största sannolikhet var mycket länge sedan. Idag var dagen då bedriften upprepade sig och jag kände inte direkt igen mig. Under vår vistelse vid de brusande Trollforsarna fick vi ett par restips av våra medövernattare.

Ett av tipsen handlade om kojor i träden på något som skulle visa sig vara i dyraste laget och det kändes orimligt att köra upp en husbil från lilla Blekinge tvärs genom hela landet för att sedan lämna bilen på marken för att krypa upp i ett träd för att sova.

Efter lite detektivarbete slutade det med att vi hittade ett litet gårdsmejeri utanför Jokkmokk. Hundarna lovade dyrt och heligt att låta eventuella höns, tuppar och andra kreatur vara ifred och vi tog sikte mot staden som fostrade fenomenet Jokkmokks-Jokke.

Bland sprängsten och makadam

Vägen fram till Jokkmokk visade sig vara i uselt skick. Kilometer efter kilometer av E45 mellan Tårrajaur och Jokkmokk saknade beläggning helt, och det var som att köra igenom ett månlandskap.

Trots att jag bitvis var nere i krypfart smällde och slog det i vår stackars Hymer att jag till slut fick stanna för att kontrollera så allting satt kvar där det en gång monterades på fabriken.

Det gjorde det (nästan) och efter vad som kändes som en evighet befann vi oss äntligen i Jokkmokk.

Den levande gården

Vi navigerade oss ut en bit bort från själva samhället och svängde efter ett par minuter in på vår tilltänkta nattplats. En otroligt munter man hälsade oss välkomna och helt plötsligt stod vi uppställda och klara på en gräsmatta invid en skog, en flock höns kom pickandes runt våra fötter och i bakgrunden råmade ett par getter.

Skabram Gårdsmejeri - Ludwig Sörmlind
En bänk och en mjölkkanna utanför mejeribyggnaden.

Malin blev störtförälskad och det bestämdes där och då att här stannar vi minst två nätter. Det enda abret var att Wifi-signalen inte räckte hela vägen till vår husbil. Vår digitala livsstil fick sig en törn men det hela var inte värre än att man kunde placera sig ett 30-tal meter närmare receptionen för att få täckning.

Björnvarning

När både vi, och framförallt hundarna, tröttnat på att fnissande titta på de lustiga hönornas framfart över gårdsplanen var det dags att bege sig ut till skogs. Jag var en aning nervös när vi närmade oss stigen som skulle leda oss in bland bark och blåbär. Jag har nämligen lokalsinne som en krabba och kan knappt peka ut norr från söder även med en kompass i näven.

Stigen in i björnskogen - Ludwig Sörmlind
Stigen som ledde in i den djupa skogen.

Som tur var hade någon gått före och knutit fast vita snören längs träden på stigen och naturligtvis förirrade jag mig bort från den leden och fann mig själv ganska snart förvirrat pulsandes omkring i blåbärsriset.

Hundarna tjöt av lycka där de saliga skuttade omkring i den svenska motsvarigheten av djungel och allt var frid och fröjd. Ett litet tag.

När vi kommit såpass långt ut i ingenstans så jag inte längre såg de vita trädmarkeringarna hände något. Hundarna stannade i sina spår och kom raskt springande tillbaka. Efter ett par minuters stint stirrabde ut i ingenting hör jag två hest visslande ljud snett bakom mig. Några sekunder senare kommer ytterligare ett. Norrlänningen från igårs bevingade ord brände i mitt medvetande och jag stannade på fläcken.

Hundarna reste ragg och tryckte sig mot varsitt ben och jag vände helt om och letade efter mycket om och men upp stigen med de vita markeringarna igen. Halvsnubblandes över gamla döda kvistar och annat otyg tog jag mig tillslut tillbaka den relativa tryggheten på vår gräsmatta och så fort jag hämtat andan konsulterade jag den glada mannen som tagit emot oss.

Jovisst finns det björn här, svarade han glatt på min fråga, han lyssnade intresserat på min historia om det hesa visslandet och berättade att det förmodligen var ett varningsljud för björnmammans ungar.

Äta som en björn

Vid den här tiden på året gör björnar inte så mycket mer än att mumsa i sig bär, kött och en och annan turist inför vinterns vila och det verkade inte bättre än att vi kommit lite för nära för att mamma Björn skulle tycka att det var okej.

Mannen bakom disken berättade också att det förmodligen inte hade hänt någonting om vi inte hade haft med hundarna ut på promenaden. Det gjorde inte oss mindre säkra så vi höll ett ö-råd där vi beslutade att det fick räcka med skogspromenader för den här gången.

Älghorn på timmerväggen - Ludwig Sörmlind
Älghorn på en timmervägg.

Vi njöt så mycket av tillvaron på gården att vi stannade två nätter, björnskogen till trots. Att kravlöst lulla omkring runt den vackra sjön som låg alldeles intill vår lilla gräsplätt och lite då och då smyga iväg till de skäggiga getternas inhägnad bakom träden var som balsam för själen.

Den frivilliga holländaren

Dag två blev vi kompis med en holländare som byggt om en gammal brandbil till husbil. Mannen såg ut att vara i 35-årsåldern och med sig hade han fru och två barn. Han hade kört in i Sverige via Ryssland, Finland och nu satt han tillsammans med sin familj i Jokkmokk och var på väg söderöver igen.

Vedeldad bastu vid sjökanten - Ludwig Sörmlind
Vedeldad bastu vid sjökanten.

Ganska snabbt kom vi in på eventuella resmål som vi tyckte att han borde bevista och jag kunde inte låta bli att tipsa om fantastiska Stekenjokk. Håll utkik efter en röd ombyggd brandbil om ni färdas på Vildmarksvägen de närmaste dagarna!

I nästa del går vi all in och kör till Sverige tar slut.

Dela:

Tack för att du kommenterar!