Från renar till vattenfall

Från renar till vattenfall - Ludwig Sörmlind

När jag slog upp ögonen på morgonkvisten drog jag som vanligt bort gardinen för att förvissa mig om mina omgivningar. Den här morgonen såg jag inte ett dugg. En tjock dimbank täckte hela berget Luossavaaras topp inklusive vår husbil. Med hjärtat i halsgropen navigerade jag mig ner för de leriga, spåriga vägarna som ledde tillbaka ner mot asfalten och i förlängningen Kiruna.

Det finns dom som säger att Kiruna ligger så långt bort att till och med Gandalf skulle tröttna på vägen hit och i normala fall kan jag vara beredd att hålla med, men nu när vi befann oss i staden som är i förändring kunde vi inte hålla oss från att ta ett par varv i stan och se oss omkring. Fortsätt läsa ”Från renar till vattenfall”

Höga berg och djupa gruvor

Höga berg och djupa gruvor - Ludwig Sörmlind

Det här med att inte ha en färdig resplan går oftast ganska bra men det kan också slå en aning fel. När vi vaknat upp på morgonen av en liten envis solstråle som letat sig in genom en springa mellan mörkläggningsgardinen och väggen insåg vi helt plötsligt att det hade hunnit bli vår bröllopsdagn.

Man kan fira bröllopsdagar på mängder utav sätt och ett av dom är på en halvfuktig gräsmatta i Karesuando. Det var ett sätt som jag inte hade som förstahandsalternativ, problemet var att jag inte hade någon plan B heller.

Ett planeringsmöte för firandet av vår bröllopsdag fick dock vänta, vår första plan för dagen var att göra rätt för oss och betala nattens uppehälle, varför vi sov på krita kan du läsa mer om i det föregående inlägget. Fortsätt läsa ”Höga berg och djupa gruvor”

Karesuando – Vid vägs ände

Karesuando - Vid vägs ände - Ludwig Sörmlind

Två nätter på den lilla gården i Jokkmokk hade börjat göra mig lite lätt rastlös. Vid det här laget hade jag lärt känna samtliga djur och hälften av besökarna. Den tredje dagen på gården inleddes med det dova motorljudet från den ombyggda frivilligbrandbilen jag nämnde i det tidigare inlägget, och när vi såg den glada holländska familjen försvinna bort bakom receptionsbyggnaden väcktes reslusten även i oss.

Det stora frågan idag, precis som alla andra dagar hittills, bestod av två ingredienser. Den ena handlade om var vi skulle åka idag och den andra om hur vi skulle ta oss dit. I takt med att solen så sakteliga tinade upp våra kroppar rådfrågade jag kartan och det dröjde inte länge innan jag insåg att Sverige faktiskt började ta slut.

Västerut eller Österut

Som jag såg det där och då hade vi två val, antingen hålla västerut mot Abisko eller fortsätta vägen fram och till slut hamna i Karesuando. Fortsätt läsa ”Karesuando – Vid vägs ände”

Gården norr om polcirkeln

Gården norr om polcirkeln - Ludwig Sörmlind

Uppdaterad 11 augusti, 2017

Jag har ingen närmare tidsangivelse för när jag senast bevistade trakterna kring polcirkeln annat än att det med största sannolikhet var mycket länge sedan. Idag var dagen då bedriften upprepade sig och jag kände inte direkt igen mig. Under vår vistelse vid de brusande Trollforsarna fick vi ett par restips av våra medövernattare.

Ett av tipsen handlade om kojor i träden på något som skulle visa sig vara i dyraste laget och det kändes orimligt att köra upp en husbil från lilla Blekinge tvärs genom hela landet för att sedan lämna bilen på marken för att krypa upp i ett träd för att sova.

Efter lite detektivarbete slutade det med att vi hittade ett litet gårdsmejeri utanför Jokkmokk. Hundarna lovade dyrt och heligt att låta eventuella höns, tuppar och andra kreatur vara ifred och vi tog sikte mot staden som fostrade fenomenet Jokkmokks-Jokke. Fortsätt läsa ”Gården norr om polcirkeln”

Akta den björn som visslar

Akta den björn som visslar - Ludwig Sörmlind

Det kan inte ha undgått någon att jag gärna undviker grusvägar. Att färdas på en stenhårt packad, snustorr grusväg men såna där små lustiga, guppiga räfflor som man nästan bara ser i håret på långhåriga unga tjejer som lagt 4 timmar med en vågtång strax innan de ska iväg och lussa på något äldreboende i luciatåget är direkt plågsamt ibland. Under mina första övningskörningslektioner med min far lärde han mig att det finns två sätt att tackla usla grusvägar, försiktigt eller med öppna spjäll.

Att öppna spjällen i husbilen och susa över dessa helvetesgupp är inte att rekommendera om man vill ha en hel servis kvar när man kommit till slutet på grusvägen. Således finns det bara smygandet kvar.

Norrland är full av guppiga grusvägar och men vägen ner till Piteälven och Trollforsarna var ett undantag. Den här grusvägen var plan, helt utan spår och ledde raka vägen ner till vattenbrynet. Här började kvällens äventyr. Fortsätt läsa ”Akta den björn som visslar”

Kall källa och starka strömmar

Kall källa och starka strömmar - Ludwig Sörmlind

Uppdaterad 11 augusti, 2017

När vi vaknade upp på gräsmattan intill Vindelälven började dagen som de flesta andra dagar. Kaffe bryggs, vi pussar varandra godmorgon och hundarna får en välbehövlig morgonstund med lite lek, bus och stoj. Den här dagen var inget undantag och medan kaffet rann ner för våra strupar och berika vårt blod började vi så småningom fundera på hur resten av dagen skulle te sig.

Ensamhet, eller rättare sagt enslighet, har sina fördelar och förtjänster men det går faktiskt att få för mycket av den också. Själv lider jag inte men min fru är en social varelse som lite då och då behöver andra människor för att blomma ut helt och fullt, medan jag själv lika gärna hade kunnat sitta en månad på en sten i skogen och spela flöjt.

Vi bestämde oss därför för att bara spendera en natt i Råstrand. Raskt packades både bord, stolar och hundar in i bilen och med full färskvattentank hade vi återigen hela Sverige för våra fötter. Fortsätt läsa ”Kall källa och starka strömmar”

25 invånare och vi

Det lilla samhället Råstrand intill Vindelälven - Ludwig Sörmlind

Mätta på fjälluft och vidsträckta vyer rullade vi iväg från vårt lilla skymundan på Stekenjokk. En dag tillsammans i den nästan sorgligt vackra tomheten hade gjort under och stärkta i både själ och hjärta tog vi oss så småningon ut på Vildmarksvägen igen på väg mot Wilhelmina.

Det var ungefär vid det här laget som jag började känna igen mig. Här hade jag nämligen färdats förut under förra årets husbilssemester. Många av de ganska dåliga vägarna som jag svor över då hade reparerats med ny fin asfalt och flera vägsträckor som vi passerade var i full färd med att rustas upp.

En av många sevärdheter längs med VIldmarksvägen är Trappstegsforsen, och här såg det ut som att merparten av Norrlands turister och lokalbefolkning hade samlats vilket fick oss att stillsamt köra förbi utan att stanna till. Fortsätt läsa ”25 invånare och vi”

876 meter över havet

Stekenjokk - 876 meter över havet - Ludwig Sörmlind

Uppdaterad 11 augusti, 2017

Det finns väldigt många vägar i vårt land och jag har långt ifrån färdats på alla. Vissa av dessa vägar har etsat sig fast i mitt minne och min absoluta favoritväg hittar man 876 meter över havet. Vägen går över vackra Stekenjokk och är en del av Vildmarksvägen. Den är Sveriges högst belägna asfalterade väg och det här gör den väldigt speciell.

Hela Vildmarksvägen är ungefär 50 mil lång och är ingenting som man bör hetsa igenom på en dag. Vägen går genom Sveriges björntätaste områden och antalet bosatta människor är mindre än en per kvadratkilometer.

Du bör i rimlighetens namn ha större chans att träffa på en livs levande björn än en representant för lokalbefolkningen om du väljer att köra längs vägen. Längst bak i inlägget hittar du allt du behöver för att planera en egen resa hit. Fortsätt läsa ”876 meter över havet”