Akta den björn som visslar

Det kan inte ha undgått någon att jag gärna undviker grusvägar. Att färdas på en stenhårt packad, snustorr grusväg men såna där små lustiga, guppiga räfflor som man nästan bara ser i håret på långhåriga unga tjejer som lagt 4 timmar med en vågtång strax innan de ska iväg och lussa på något äldreboende i luciatåget är direkt plågsamt ibland. Under mina första övningskörningslektioner med min far lärde han mig att det finns två sätt att tackla usla grusvägar, försiktigt eller med öppna spjäll.

Att öppna spjällen i husbilen och susa över dessa helvetesgupp är inte att rekommendera om man vill ha en hel servis kvar när man kommit till slutet på grusvägen. Således finns det bara smygandet kvar.

Norrland är full av guppiga grusvägar och men vägen ner till Piteälven och Trollforsarna var ett undantag. Den här grusvägen var plan, helt utan spår och ledde raka vägen ner till vattenbrynet. Här började kvällens äventyr.

Hit men inte längre

När vi rullade ner mot vattnet och rundade den sista svängen och för första gången kunde se den glittrande vattenytan märkte vi att vi inte var ensamma om den här idén. Husbilar, personbilar och en stor skara husvagnar hade vackert ställt upp sig intill vattenbrynet.

Det lustigaste ekipaget var också det som hade den bästa platsen. Just där Trollforsen landade i den något lugnare Piteälven stod en röd Peugeot parkerad med ett tält uppspänt på takräcket. En avsats av något slag hängde ut på sidan av bilen och det hela såg både komiskt och praktiskt ut från min synvinkel.

Långliggare

Flera av husvagnarna såg ut att ha bosatt sig intill älven någorlunda permanent. Förtält, elaggregat och improviserade hundgårdar skvallrade om att de varit där ett tag och inte hade några tankar på att flytta vidare.

Vi tog plats på betryggande avstånd och ställde upp oss så nära vattenkanten att jag nästan kunde bada fötterna genom husbilsdörren.

När mat och de sedvanliga bestyren var avklarade började det klia så smått i kamerafingret. Trollforsen ropade på mig och jag svarade. Jag såg för mitt inre hur jag kravlade över stock och sten för att få till den perfekta kompositionen. Molnen lättade och jag kände hur solens strålar pressade sig fram mellan sprickorna i molntäcket.

Renar på vägen

“Vet ni varför renarna springer på vägen?” Den bevingade frågan kom från en herre på 58-år vars livshistoria jag fick berättat för mig nästan helt utan att jag hade bett om det. Kravlandet över stockar och stenar hade istället förbytts mot ett samtal med en av våra strandgrannar. Jag kan knappt hålla liv i ett samtal med kassörskan på mitt lokala Konsum. Att försöka hålla liv i ett samtal om renars slaktvikt och gud vet allt finns inte på kartan.

Malin insåg min prekära situation och kom till undsättning ungefär lagom till att norrlänningens fru anslöt till samtalet. Vi informerades om allt mellan värdet av en riktigt samisk kniv till att det finns ett hotell i närheten (en norrländsk “närhet” kan tydligen sträcka sig uppemot 15 mil enkel resa) där man bor uppe i trädtopparna.

När frågan om renars befinnande på vägar kom upp för tredje gången började vi försöka avrunda och dra oss tillbaka mot husbilen. Den vackra solen hade nu nästan helt gått ner bakom trädtopparna och jag rusade raskt iväg mot det brusande vattnet.

Så mycket kravlande var det inte tal om, det fanns faktiskt något som liknade en stig i skogen längs med älven och tillslut fick jag mina bilder och kunde gå tillbaka i skogens skumrask.

Ytterligare samtal invid älven

När jag kommit ut ur skogen dök den takcampande mannen fram bakom sin bil och kom fram till mig. Uppvärmd av det tidigare samtalet var jag den här gången nästan lite sugen på att konversera. Det här samtalet skulle ske på engelska visade det sig.

Min förståelse av det engelska språket är ganska bra men jag pratar det allt för sällan vilket i sin tur gör att man låter som Åsa-Nisse när man väl öppnar munnen.

Den unge mannen förstod dock ändå vad jag försökte förmedla och samtalet gick ut på att han ville se mina bilder jag nyss precis tagit. Jag förklarade att han tyvärr måste vänta tills jag är hemma igen och kan sätta igång med redigeringen och jag bad honom att hålla ett öga på mitt Instagramkonto. Det gjorde han redan och det var därifrån han kände igen mig. Världen är liten.

Visslande björnar

Väl tillbaka på plan mark igen träffade vi på Norrlänningen igen. Den här gången styrdes samtalet in på knivar och sameslöjd. Trött som jag var började jag omedvetet zooma ut ur samtalet men något ryckte mig tillbaka till verkligheten. Malin berättade om alla renar, älgar och andra kreatur vi hade passerat på vår färd från Blekinge och vi kom in på ämnet björnar i och med den tragiska olyckan på Orsa björnpark.

Vi uttryckte vår förundran över detta märkliga djur som tydligen finns i ganska många svenska skogar men Norrlänningen skrattade. Han var enligt egen utsago 58 år gammal och hade aldrig under alla hans år i skogen sett någon björn.

Vad han däremot berättade, och det här kommer jag sent glömma, var att om du går ute i skogen och du hör ett hest visslande, vänd då direkt om och vissla absolut inte tillbaka.

Det här rådet skulle vi så småningom få nytta av lite längre norrut.

Trollforsen i 360 grader

Klicka gärna i bilden och dra för att se dig omkring i 360 grader.

Svaret på varför renar hemsk gärna befinner sig på vägen är inte roligare än att det är mycket mindre ohyra där jämfört med de djupa skogarna.

Dela:

Tack för att du kommenterar!